Den skyddade verkstaden – kommentar till min text i senaste Axess

skyddadverkstad

Jag har publicerat en text i den konservativa tidningen Axess, som nu släppt texten ur betalväggens fängelse. Ämnet är väl kanske inte det fräschaste (är inte hacka på vänstern lite det nya hacka på SD?) men jag tycker att jag landade i en inte tillräckligt ofta påpekad poäng: att den vänsterradikalism som dominerar kultursidor och kulturliv är en borgerlig ideologi, vilket upplöser den skenbara motsättningen mellan borgerliga tidningsägare och vänsterradikala kultursidor.

I och med att Axess i första hand är en papperstidning är utrymmet begränsat, varför det finns anledning att utveckla ämnet med ett litet blogginlägg, om inte annat så av ren respekt för all den fina swish jag fått från vänstern.

Min text är ganska brett hållen och lämnar utrymme för många olika tolkningar. För den alternativa högern stämmer textens tes exempelvis bra överens med deras teori om kulturmarxisternas långa marsch genom institutionerna, där man till sist lyckats att koppla strypgrepp om en kultursfär man sedan kan använda som en kraftfull megafon för politisk propaganda.

Där de ser en kraftfull megafon ser jag emellertid en skyddad liten verkstad, med en textproduktion som allt mer liknar arbetsterapi. Ta bort alla press- och tidskriftsstöd så kommer säkert hälften av alla kulturjournalister bli arbetslösa. Statens kulturbudget utgör någon procent av statens utgifter, och där ingår också fritid och trossamfund. De har makten över en krympande sfär som spelar allt mindre roll i samhället.

Visst fanns det en tid, för inte särskilt länge sedan, då kultursfären var en relativt användbar kanal för att bedriva propaganda. Betydligt sämre än att kontrollera nyhetsrapportering eller underhållningsprogram naturligtvis, men det var ändå den enda källan till den högre debatt där det avgjordes vilka frågor den bildade medelklassen skulle tänka på och diskutera. Och bara det att välja ämne ger en hel del makt, även om valet av åsikter sedan är fritt i viss bemärkelse. Förutom då de åsikter man tydligt demonstrerat inte är okej – en gränsdragning som är nog så viktig.

Makten att begränsa ämnesval och åsiktsspektrum är förstås ingen liten makt, och den bildade medelklass man utövade sin makt över var en mycket viktig grupp att vinna för sin sak. I detaljfrågor kunde man nå enorma metapolitiska framgångar, som att göra Gaypride till en folkfest, feminism till en slags statsideologi och en generös invandringspolitik till den svenska statens viktigaste uppgift.

Alla dessa framgångar har en viktig sak gemensamt: de var irrelevanta för eller i linje med den ekonomiska och politiska maktens önskningar. Den politiska makten skiter i din könstillhörighet eller sexuella inriktning, medan den ekonomiska makten välkomnar så många kön och sexualiteter som möjligt because capitalism. För de borgerliga partierna i Sverige är invandring både en kär och ideologisk fråga, särskilt om man kan banka fack och sossar i huvudet med anklagelser om rasism. Feminismen har förstås haft en lång kärleksaffär med kapitalismen, från “Torches of freedom”, över inträdet i arbetslivet, fram till dagens nyskilda tanter som unnar sig själva av livet. Win, win, win.

Men vad händer med vänsterns kultursidesdrivna indoktrinering när den inte dansar vals med Reinfeldt och storkapital? Ser vi på de strider vänstern gett sig in i sedan muren föll är det som Polens militärhistoria sedan Gustav II Adolfs dagar: först skulle man stoppa nedskärningar och privatiseringar, med resultat att Sverige blev ett av världens mest privatiserade länder. Sedan gav man sig på globaliseringen och det blev väl ett par schyssta kravaller, men globaliseringen bara fortsatte.

Inför kriget mot Irak mobiliserade man ordentligt med de största antikrigsdemonstrationerna sedan 60-talet, utan att tvinga Kriget till ens en kisspaus innan det satte igång precis som planerat. Efter det var en förvirrad tid där man var och nosade på Piratpartiets frågor om integritet på ett fritt internet. Idag lever vi ganska stora delar av våra digitala liv i bananrepubliken Zuckistan där våra data säljs till högstbjudande och vi censureras och bestraffas utifrån vagt definierade trivselregler som kan anpassas till vad den lokala makten önskar. Den Stora Frågan under 10-talet, som alla andra frågor underkastats, har varit kampen mot SD, och där tror jag faktiskt jag kan låta mitt fall vila.

Kort sagt har vänsterns makt, som framförallt har utövats genom kultursfären, varit fullständigt impotent i varje fråga där man saknat stöd hos makten eller i verkligheten. Man kan dreva mot enskilda och man kan dra igång symboliska solidaritetsyttringar i olika frågor, men i varje fråga där man saknat maktens stöd och en gynnsam konjunktur har man till sist misslyckats. Grundligt. Varenda gång. Och detta i en tid när kultursfären ändå utövade viss makt.

Den makten har stadigt underminerats under de senaste tio åren. Internet har inte varit nådig mot kultursfärens strukturer: TV, radio och tryckt media pressas alla allt hårdare från allt fler håll av konkurrens, bristande betalningsvilja och sjunkande reklamintäkter. När det kommer till smalare delar av kultursfären, som kulturtidskrifter och litteratur, har spridningen sjunkit ned till den rena fansinnivån. Det finns antagligen kulturtidskrifter redan idag som sätts ihop, trycks och skickas ut till landets alla bibliotek utan att en enda människa utanför direkt produktion sedan faktiskt läser en sida. Det är kulturreservat där kulturskribenter och författare med tröstbidrag från staten kan fortsätta leka att deras ord betyder någonting, för ännu en liten tid.

Så varför bryr jag mig alls? Jag gillar väl inte ens denna vänster? Det är väl bara att låta den skyddade verkstaden fortsätta, så kan de skriva sina terapitexter mot allt mindre relevans?

Förutom att Axess betalar riktigt bra för texter som misshandlar vänstern, så tycker jag nog att den lilla kultursfär vi har kvar, för ännu en tid, kan användas till bättre saker än verkningslös propaganda. Varför inte exempelvis – och håll i er, för nu tänker jag utanför den svenska lådan – till kultur?

Visst är den svenska kulturen tids nog dömd till irrelevans och död, men låt oss använda de magra år som är kvar innan Youtube, Netflix och Storytel har svält ut oss alla, till att ge det svenska kulturlivet en värdig ålderdom och död.

Gillar ni mina texter? Swisha 0709502758, märk gärna er gåva “Tyckonom”.

Bloggen kan följas på Facebook och författaren kan följas på Twitter.

Advertisements

Vifta på hunden – några ord om en överskattad twitterrant

trollarmé

En rant-tråd delas just nu på twitter som om den var det bästa sedan crack. Spoiler-alert: det är den inte. Rantaren ger några exempel på trollbeteende som inte kan förvåna någon som skaffade internet för mer än ett år sedan (tips till rantaren: googla “Bra sagt dan”). Utifrån dessa exempel, och några egna ganska bisarra avgränsningar för vad som utgör ett trollkonto, anklagar han sedan ett antal välkända twittrare för att dirigera egna, falska troll-arméer i syfte att framstå som inflytelserika.

En sak jag har märkt under mitt bloggande är att folk verkligen gillar att läsa personangrepp, så det är smart att försöka hänga upp sin analys på sådana. Problemet är när de kommer i vägen för analysen. Visst finns det helt säkert multipla trollkonton. Många av dem rattas säkert av sverigevänner, den mest aktiva och målmedvetna gruppen på sociala medier. Detta talar dock inte för, utan emot det obevisade påståendet att denna trollarmé skulle styras av dem de följer (som Hanif Bali eller Alexander Bard, för att nämna två av de som pekas ut i ranten) eftersom det gör den förklaringen överflödig.

Bland sociala medier är Twitter en liten hund med en stor attityd, som skapar betydligt större drama och rubriker än vad antalet Twitter-användare ger fog för. Twitter har dessutom en mycket brant Pareto-distribution. Twitterkonton är mer passiva än Facebook-konton, och ratiot mellan antalet följare och antalet interaktioner för en tweet är ofta ganska dålig.

Det betyder att aktiva twittrare kan få ganska stor effekt, relativt sett. Särskilt om man är aktiv med flera konton än ett. Säg att du sitter och rattar fem konton. Med var och ett av dessa kan du utdela retweets och gillningar till material du uppskattar. Det vill säga utdela pavlovska belöningar och förstärka beteendet du gillar.

Den här makten har alla twitterkonton. Eftersom relativt få använder den och interagerar med gillningar och retweets, så ökar makten hos de som faktiskt gör det. I ännu högre grad för dem som använder den aktivt genom multipla konton. Fem retweets och fem gillningar är en rejäl belöning att ge någon varje gång den tog upp rätt ämne på rätt sätt. Tillräckligt för att med tiden kunna påverka ämnesval, tonläge, kanske till slut rentav åsikter.

Att följarna styr den följda är både mera sannolikt och intressant än billiga konspirationsteorier kryddade med personangrepp. Men de senare ger ju mer retweets och gillningar förstås. Så med tanke på vad jag skrivit ovan, kan vi nog räkna med mer av den senare varan även i framtiden.

Gillar du min kritik av överskattade rants? Swisha 0709502758, märk din gåva “Tyckonom”.

Tyckonometern: Ivar Arpi

ivararpi

För några år sedan var Ivar Arpi the shizzle inom konservativ tyckonomi. Ungefär vid samma tid som någon senast använde uttrycket “the shizzle”, faktiskt. Men utvalda små triggers, som att twittra från gymmet med vikingarock i hörlurarna, lyckades Ivar provocera tillräckligt med vänsterfolk för att bli en av Svenska Dagbladets viktigaste tyckare, som drog sina klick på nätet, men också visade för översten på Östermalm att SvD fortfarande var en konservativ tidning värd sin prenumeration.

En lite udda roll för någon som började sin karriär med att “prataomdet”. Om nu någon fortfarande minns den mediokra hashtaggen några unga mediemänniskor lyckades lura på de gamla mediemänniskorna för att sälja in krönikor? Många från prataomdet fortsatte sedan sina karriärer som om inget hänt, men den som tog sig allra längst bort från detta misslyckade proto-metoo var Ivar Arpi, genom att gå och bli vad som för bara några år sedan nästan betraktades som fascist: konservativ.

Till skillnad från Hanif Bali, salig i åminnelse, behövde Arpi inte anstränga sig för att provocera vänstern. Bara smyga in lite resonemang från Flashback forum i krönikor som alltid hade ett resonligt och förnuftigt tonläge i botten. På så sätt var han något av en svensk Jordan Peterson, och hade till och med ett eget Channel 4-ögonblick på SVT Debatt när han angreps av en arg och uppblåst Behrang Kianzad i vad som måste beskrivas som ett av de mest bisarra uppträdandena av en svensk “vänster”-debattör de senaste tio åren. Det blev kanske inga 8 miljoner spelningar på Youtube, men det blev memes i alla fall.

Men så hände något. Den där åsiktskorridoren som han så länge fäktat mot vidgades med ens. Från och med 2016 började allt fler säga de där sakerna man inte fick säga, och när Ivar kom tillbaka från sin föräldraledighet hade åsiktskorridoren breddats och förflyttats till den grad att Ivar, som fram till dess varit rebellen som stod lutad mot korridorens vägg, plötsligt gick med flocken i den tråkiga mitten.

Samtidigt finns det fördelar med den tråkiga mitten. Där finns trygghet, som borde väga ganska tungt för en konservativ som just fått barn. Arga unga män åldras inte väl, och någonstans i sin karriär så måste rebellen till sist hitta en utväg, där han kan dra sig tillbaka från gränsöverskridandet och bli vuxen, eller sell-out som det hette förr.

Kommer Ivar ta den chansen, och bli det borgerliga förnuftets röst på ledarsidor och tankesmedjor? Eller kommer tomrummet som uppstått efter Hanif Balis fall bli alldeles för frestande? Kommer han att lämna åt nya generationer att skaffa sig uppmärksamhet vid åsiktskorridorens nya gränser, eller kommer han, likt en åldrande cowboy, ge sig ut i vildmarken igen?

Vem vill du se i tyckonometern? Swisha ditt förslag till 0709502758. Följ bloggen på Facebook eller mitt konto på Twitter.

Tyckonometern: Linnea Classon

Linnea

Linnea Classon är onekligen ett av de senaste årens stora stjärnskott inom tyckonomin. Hon blev känd för att utsättas för näthat och sexuella trakasserier av snubbar, som hon instagrammade ut med fräcka svar på tal. Det inledde en karriär som ganska snabbt blev minst lika viktig som hennes handbollsspelande. Hon sommarpratade i radio, blev goodwillambassadör och anställdes som krönikör på Aftonbladet, där hon fortsatte att skriva om näthat och trakasserier. Alltid med en uppsjö av färska exempel att berätta om.

En del kanske tycker det låter orimligt att Linnea Classon verkligen blir utsatt för så mycket trakasserier och näthat som hon påstår. I och med att hon har byggt hela sin karriär på trakasserier och näthat så har hon incitament att överdriva. Männen som skriver de där sakerna till henne vet ju dessutom alla om att hon kommer hänga ut deras meddelanden på sitt instagram-konto sedan, med avsnoppande och förnedrande svar. Varför fortsätter de att trakassera henne?

Ja, varför klottrar småpojkar kukar överallt? Inte för sina egna ögons skull, utan för att andra ska se det. Ju fler desto bättre, och att åskådarna blir upprörda är själva poängen med att klottra kukar. Att hamna på Linnea Claessons instagram, eller ännu hellre i hennes Aftonbladet-krönika, är för dom här grabbarna som att klottra sin kuk på Stockholm slott. Män gillar den typen av utmaningar.

Så egentligen är väl alla nöjda och belåtna? Linnea får sin uppmärksamhet, kukklottrarna får sin, vad hindrar dem från att till ömsesidig nytta fortsätta producera sexuellt näthat i oändlighet?

Tyvärr blir det sexuella näthatet, precis som allt annat, tröttsamt i längden. Publiken kommer mättna på grabbarnas klotterkukar, hur tufft Linnea än lyckas snoppa av dem varje gång. Linnea behöver helt enkelt bredda sig, men det verkar gå lite trögt med det. När hon nyligen försökte bredda sitt ämnesval skrev hon ett sammandrag av en rapport, som om Aftonbladets spalter är en skoluppgift som måste lämnas in.

Men det finns ingen anledning för Linnea Classon att ge upp. Hon är en stark, självständig kvinna, som ännu har kvar det allra viktigaste: sitt varumärke. Det enda hon behöver är texter för att fylla detta varumärke. Och eftersom det är 2018 nu, och vi inte längre håller på med några patriarkala konstnärsideal om det skapande geniet, så varför inte bara köpa de texter du behöver av en skicklig författare?

Ge inte upp vid första bästa motgång. Du är en alldeles för viktig röst för det.

Vem vill du se i tyckonometern härnäst? Swisha ditt förslag till 0709502758. Bloggen kan följas genom Facebook eller mitt twitterkonto.

Skulle du köpa en betaltjänst av dessa män? Om Baligate och Chang Frick som rysk spion

woloNI

VAFAN SÄGER NI? HAR RYSSEN LÄCKT INFO OM EN LOKALTIDNINGSREDAKTÖR TILL HANIF BALI? HUR GICK DET TILL? VARFÖR DÅ?

Ja, vem vet? DN-läsarna vet, artikeln ligger bakom en betalvägg. Vi andra får bara sväva i ovisshet om vad som hänt och vad som bevisar det tills vi ger efter och tecknar ett digitalt abonnemang. Vill man sedan veta hur Chang Frick svarar på anklagelserna så ligger svaret bakom hans betalvägg. Snyggt betat, Wolo och Chang. Men är den här historien verkligen värd att jag binder upp mig på en betaltjänst?

Tro mig, ingen skulle bli gladare än jag om det nästa jag hörde av Chang var från Moskva, dit han nyss hoppat av för att börja jobba på Russia Today. Skulle bli ett intressant kapitel till memoarerna. För att inte tala om karriärsmöjligheterna.

Jag köper inte heller riktigt rationalitets-bortförklaringen: varför skulle ryssarna ta ens den minsta lilla risk att bränna sin spaning för att sätta dit Patrik Oksanen, politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning? Nej, det låter kanske inte vidare rationellt. Men se dig omkring här i Sverige. Se på dina politiker och makthavare, hur de agerar och prioriterar. Varför tror du att just ryssarnas politiker och makthavare skulle agera mera rationellt?

changislam

Jag har både intervjuat och arbetat med Chang Frick, men kan naturligtvis inte svara på om han är en rysk agent eller inte. Det hör till ryska agenters natur att de inte presenterar sig som sådana. Och rationalitetsförklaringen är ju egentligen lika ogiltig i frågan om varför ryssarna skulle arbeta med en galning som Chang. Jag har varit i Ryssland och de säljer ren vodka i läskburkar där. Du öppnar burken och sen drar du i dig 33 centiliter vodka på väg hem från jobbet. I ett sånt land kan allting hända. I ett sånt land kan Chang Frick vara agent.

Men om man tänker på det sättet så skulle lika gärna Peter Wolodarski kunna vara rysk agent. Sådana anklagelser måste ju bevisas. Och DN har lagt sina bevis bakom en betalvägg. Bra betat som sagt.

Men jag ska vara stark. Jag ska inte läsa första månaden gratis för jag vet vad det kommer kosta mig i slutändan: en arbetsdag där jag försöker komma fram i telefon till DN för att kunna avsluta min digitala prenumeration. Och jag har ju faktiskt Occams rakkniv att tillgå. Och en alternativ hypotes för hur det kom sig att Chang beställde ut Patrik Oksanens mail-växling med UD.

Jag har som sagt arbetat med Chang, och till uppgifterna jag fick hörde bland annat att beställa mail från en svensk myndighet, minns inte vilken (blev inget av det heller). Chang beställer ofta ut mail från myndigheter, eftersom de är offentliga handlingar. Får han höra något skvaller som rör någon myndighet beställer han mailen från sagda myndighet direkt. Som en kobra. Kanske kan man tänka sig att han hörde något från mannen han värvade från MittMedia, samma koncern som är Oksanens arbetsgivare?

Så jag behöver nog inte bli digital prenumerant när allt kommer omkring. Eller ens pluskund på Nyheter Idag. Men bra betat allihop. Bättre lycka nästa gång.

Gillar ni min oberoende mediekritik? Swisha 0709502758, märk gärna gåvan “Tyckonom”. Du kan följa bloggen via Facebook eller mitt konto på Twitter

Skulle du köpa en begagnad solcell av denna man?

ETCinlägg

“Lägg pengarna på taket!” sade Johan Ehrenberg, och Gudrun Schyman kunde bara hålla med. “Gör som jag, lägg pengarna på taket”. Att lägga pengarna på taket innebar att man skulle spara sina pengar på ett ekologiskt sätt, genom att investera dem i ETC:s solpark. En slags miljövänligt pensionssparande med två procents ränta erbjöds en lokal full av 40- och 50-talister. Birger Schlaug var där till exempel. Undrar om han investerat i ETC:s gröna sparande. Förmodligen inte, han verkar ganska smart.

ETC har nämligen inget banktillstånd och saknar därför insättningsgaranti. Svenska Dagbladet varnade för den typen av företag redan 2014. Går man in på hemsidan till ett av företagen som omnämns i artikeln möts man av ett meddelande: “Just nu har vi tyvärr inget att lägga till angående vad som händer med 24Money spar och alla kunders pengar som förskingrats från företaget. Ekobrottsmyndigheten och polisen arbetar för närvarande med fallet”.

Ränta står vanligtvis i proportion till risk. Det gäller både när man lånar av institutioner som när man lånar ut till dem, det vill säga sparar. Hur stor är risken i att låna ut sina pengar till Ehrenebergs företag? Med tanke på hans tidigare konkurser borde en rimlig ränta vara flera gånger högre än ETC:s erbjudande om två procent.

ETC behöver emellertid inte ge sina sparare mer än två procent, eftersom ETC inte säljer på köparens girighet. Istället säljer ETC på köparens samvete. Och samvete har den typiska ETC-konsumenten i riklig mängd. Det ska vara ekologiskt, rättvisemärkt, närodlat, jämställt, antirasistiskt, HBTQ-certrifierat och inkluderande. Allt detta svarar mot olika aspekter av ETC-konsumentens stora samvete.

En rimlig ränta ingår däremot inte i de krav ETC behöver leva upp till. Tvärtom skulle en högre ränta rentav kunna verka avskräckande. Påminna ETC-konsumenten om hens egen girighet. Att vara girig ingår nämligen inte i ETC-konsumenten självbild. Hen tänker helst inte alls på pengar, som bara är ett elände för människor och miljö. Förutom om du sparar dem hos ETC, vill säga. Där kan dina pengar istället arbeta för att göra världen till ett lite bättre ställe.

Behöver ETC leva upp till andra krav gentemot sina sparare? Ja, jag skriver bara en privatblogg och har inte särskilt mycket tid till research, men jag kanske kan crowdsourca frågan till någon kunnig läsare: borde inte ETC ha något juridiskt krav på sig att, någonstans på vägen till att man skrivit avtal, upplysa sina kunder om att de riskerar att förlora sina pengar om olyckan skulle vara framme?*

För säg att det skulle gå så illa att blixten skulle slå ned för femte gången och Ehrenberg går i konkurs. Om inte spararna ser den olyckan komma minst tre månader i förväg och hinner ta ut sina pengar, ska de alltså få tillbaka pengarna genom försäljning av Ehrenbergs begagnade solceller?

Solcellerna står visserligen i en solpark där de producerar el, och skapar alltså på så sätt ett värde. Så ser i alla fall Ehrenberg på saken.

ETCförsvar

Men om ETC El skulle gå i konkurs så ser ju marknaden uppenbarligen saken på ett helt annat sätt. Kan solparken inte uppvisa lönsamhet är solparken marknadsmässigt värdelös, och allt som återstår är konkursförsäljning av begagnade solceller. Jag har svårt att se det betala särskilt många andelar, även om man skulle bortse från andra fordringsägares krav och prioritet.

De flesta av ETC:s kunder skulle förmodligen reagera med förnekelse och vrede om de råkade läsa det här. Det är en vanlig reaktion på att man blivit lurad. Och de känslorna förstärks förstås när man inte bara lurats av sin egen girighet, utan av sina allra djupaste övertygelser, av sitt sista förtvivlade hopp om en rättvis och miljövänlig framtid.

Lyckligtvis måste man inte överge varken övertygelser eller hopp bara för att man överger ETC. Det kan mycket väl finnas affärsidéer därute med potential att förena miljömedvetenhet och rättvisa villkor med marknadsmässig lönsamhet. Men chansen är ganska liten att Johan Ehrenberg har den idén.

Mannen som nyss lade ned 15 tidningar. Mannen vars medieimperium helt och hållet bygger på presstödets utformning. Mannen som i rask takt lanserat elproduktion, bostadsproduktion, sparande och nu också “ETC Play”, en streamingtjänst som ska ta upp konkurrensen med Netflix och HBO. Är detta verkligen entreprenörskap? Kan man inte snarare tala om ett slags skov? Vad bygger han egentligen på därinne?

Svaret är nog att han druckit sin egen Kool-Aid. Det förklarar bäst hans maniska entreprenad. ETC är nämligen inte bara ett vanligt företag.  Det är drömmen om en bättre framtid, en grön och jämlik framtid förenlig med en sund och fortsatt ekonomisk tillväxt. Det är den stora drömmen som han bygger på därinne. På vägen till det målet kan det vara värt att skära några kurvor.

*Uppdatering 18/03

En läsare har upplyst mig om att ETC visst upplyser sina kunder om att de riskerar sina pengar. Detta efter att man angivit sina personuppgifter och sitt kontonummer till ETC, och får hem sitt material i brevlådan. Därmed är upplägget med säkerhet lagligt. Läsaren avfärdade för övrigt min kritik och menade att jag ger mig på Ehrenberg av ren motvilja, utan att ha något på fötterna.

Jag vidhåller emellertid att jag anser det oetiskt att locka människor till “sparande” utan att upplysa om att de förlorar sina pengar förutom i absolut sista ögonblicket, när bindande kontrakt ska skrivas under och tröskeln för att ångra sig är hög.

Gillar du min fristående konsumentjournalistik? Swisha 0709502758, märk gärna gåvan “Tyckonom”. Följ bloggen via Facebook eller mitt konto på Twitter.

 

Bästa Paulina Neuding

mansplaining

Det är många saker som skiljer oss åt. Du är född 1981, jag är född 1977. Du är en framgångsrik redaktör, jag är en bloggande swishtiggare. Du är kvinna, jag är man. Men det finns vissa saker som kopplar oss samman. Vi sysslar båda två med vad jag väljer att kalla för tyckonomin, det vill säga den fortgående produktionen av ideologi under marknadsmässiga villkor. Vi är dessutom intelligenta och självständigt tänkande människor båda två.

Därför blev jag förvånad när kvartals nya podcast “Veckopanelen” släpptes, och jag såg att du bjudit in Kajsa Ekman, även känd som “Ekis”, till panelen. För säg mig, Paulina, med handen på hjärtat: vad tänkte du när Odenberg började snacka om att JAS-gripen skulle säljas som “skolplan”, och hon sarkastiskt frågade om det skulle vara för skolbarn? Och när sedan Odenberg förklarade för henne, i samma tonläget man använder till en unge som man börjar tröttna på, att det naturligtvis handlade om amerikanska stridspiloter under utbildning – där måste du väl ändå känt av sekundärskammen? Jag kände en hel våg av den, och då var jag hemma i mitt kök. Du var där på plats. Du måste väl ändå tänkt för dig själv att hon funkar inte riktigt här i rummet?

Det är förstås förmätet av mig att tro att jag vet vad du tänkte och kände utifrån den lilla information jag har om dig. Jag vet att du är intelligent och klarsynt, och betraktar också mig själv som det. Alltså antar jag att vi tänkte likadant om Ekis. Jag inser naturligtvis svagheten i resonemanget. Jag kanske inte alls är intelligent eller klarsynt. Kanske färgades min uppfattning av att jag har en negativ syn på Ekis sedan tidigare.

Men jag vet också att du är en konservativ högerkvinna. Och en sak vet jag om den konservativa högern, och det är att den värderar god uppfostran, eller social kompetens som det kallas nu för tiden. Jag värderar också social kompetens, eller folkvett som jag själv väljer att kallar det. Så jag tror att det kan vara ännu en likhet som kopplar oss samman. Som gör att jag tar mig friheten att försöka gissa hur du tänker.

För det Ekis saknade i podden var ju framförallt folkvett. Social kompetens. Uppfostran. Hela tiden aggressiv, kamplysten och oförskämd. Det är oförskämt att inleda en mening med att säga att man struntar i allt som föregående talare har pratat om. Det är oförskämt och självupptaget, och det är inte bra podcast.

Det kanske låter som om jag mansplainar dig nu, med tanke på dina framgångar i allmänhet, och att du samarbetar i projektet med en av Sveriges mest erfarna radiojournalister i synnerhet. Men radio är inte riktigt samma sak som podcast. Podcasten är ett eget medium, och när det kommer till just det lilla och relativt färska mediet, så vågar jag mig påstå att jag har lite erfarenheter som ni kan ha nytta av på området.

Jag har nämligen spelat in 80 avsnitt av en podcast med ett ämnesområde som liknar ert, i samarbete med en av Sveriges mest produktiva och uppskattade poddare, med gäster som sträckte sig från radikalfeminister till alternativjournalister, kommunister till liberaler. Vi gjorde väl inte någon större succé, och tröttnade på den efter 80 avsnitt, men ett och annat lärde jag mig under processen. Till exempel att podcasten som format passar för det sköna snacket. Det är något alla framgångsrika poddar har gemensamt. Det sköna snacket. Eller “det goda samtalet” som man också kan uttrycka saken. Konversationens ädla konst. Inte konfliktfri, men på den höga, gemensamma nivå som uppstår när alla deltagare trivs och fungerar i samtalet.

Det sköna snackets dominans inom podcast-mediet beror på hur podden fungerar som medium, i relation till exempelvis Jörgens fält, radion. På radio sänds programmen ut på en fast tidpunkt i en kanal, i direkt konkurrens med andra kanaler som sänder samtidigt. Detta leder till att du som producent strävar efter behålla lyssnarens intresse, så att denne inte tröttnar och byter kanal.

En podcast möter sin publik på ett annat sätt. Man rattar inte in en podcast vid precis rätt ögonblick, på en av ett begränsat antal kanaler där konkurrerande innehåll spelas upp i precis samma ögonblick. Man lyssnar på den podcast man valt ut bland tusentals andra, och man lyssnar på sin podcast när man själv vill. Där råder alltså inte samma slags omedelbara konkurrens med annat innehåll. Så lyssnaren måste inte hela tiden, som på radio, hållas kvar i lyssningen genom medel som exempelvis en hög konfliktnivå.

Liksom Jörgen Huitfeldt är Ekis fostrad av radio och TV, där konflikterna ska vara tydliga och skarpa, och skicklighet är att lyckas klämma ur sig så många klatschiga soundbites som möjligt innan mikrofonen går vidare. Det är säkert bra etermedia, som jag konsumerar när jag sitter i bilkön till jobbet eller framför TV:n med fjärrkontrollen i min hand. Men när jag lyssnar på en podcast vill jag ha något annat. Jag vill ha intelligenta samtal med skön stämning. Till detta duger inte Ekis. Hon hör etermedierna till.

Eller har jag helt enkelt missförstått Ekis funktion? Är det meningen att hon ska vara sådär självupptagen, oförskämd och verklighetsfrånvänd under avsnitt efter avsnitt, för att måla upp den bilden av vänster, som subtil propaganda?

I så fall ber jag dig ödmjukast att tänka om. Förnedra inte den offentliga debatten genom att nedlåta dig till ett så billigt knep. Försök hellre att göra en så bra podcast som möjligt, till exempel genom att leta efter dina paneldeltagare i poddvärlden, bland människor som lärt sig konversationens ädla konst genom hundratals podtimmar. Jag tror det blir en bättre podcast, och jag tror också att det i längden kommer locka en större och bättre publik.

Tack för ordet.

Gillar du min oberoende podcast-kritik? Swisha din gåva till 0709502758, märk gärna “Tyckonom”. Du kan följa bloggen på Facebook eller mitt konto på Twitter.