Tommy, Jimmie och berättelsens makt

establishment

I de diskussioner som varit om min och andra texter om Tommy Robinsons arrestering och mycket snabba bestraffning har det förts fram att Tommy Robinson helt enkelt bröt mot brittisk lag. En lag som finns dessutom finns på plats av goda skäl, för att förhindra att negativ rapportering stör domstolens arbete, vilket i värsta fall kan leda till att de dömda går fria om deras advokater kan peka på att juryn färgats av negativ nyhetsrapportering.

Detaljerna kan förstås diskuteras hit och dit, är lagen vettig, är det rimligt att någon slags expressdomstol utdömer ytterligare straff utöver det villkorliga och så vidare. Men att få rätt i detaljfrågor spelar ingen större roll. Det viktiga är det övergripande narrativet, som är “oberoende sanningssägare fängslas av politiskt korrekt etablissemang”. Vilket passar in perfekt i den stora högerradikala berättelse som vinner allt mer gehör, om det politiskt korrekta förtrycket och censuren.

Det är en väldigt stark berättelse. Motståndarna, liberaler och vänster, fastnar lätt i defensiva, lösryckta motberättelser: Tommy Robinson är en provokatör som bröt mot lagen. Näthat är ett hot mot demokratin. Privata företag kan inte hota yttrandefriheten som handlar om relationen mellan stat och individ.

Det är ett allt vanligare mönster för framförallt vänstern att ständigt fastna i defensiv retorik med ursäkter, relativiseringar, rättelser av detaljen. Inte sällan på den politiska och ekonomiska maktens sida, där man av lätt hamnar när man försöker slå hål på den högerradikala berättelsen. Inte ens när berättaren är amerikansk president lyckas man slita offerkoftan av honom, då man i sina attacker hela tiden lyckas bekräfta den stora berättelsen genom att agera genom kändisar och mainstreammedia, alltså just det politiskt korrekta etablissemang berättelsen handlar om.

En motberättelse är förstås den om trettiotalets återkomst, när den konservativa och radikala högern vinner mark i hela väst. Den berättelsen lider dock av ett problem: de högerradikala vinner nästan aldrig makten, då de blockeras av de etablerade partierna med hänvisning till just berättelsen om trettiotalets återkomst. Och när de vinner makten i ett enskilt land, som i Italien nys, så kliver EU genast in i skurkrollen som globalistisk elit, och ger den högerradikala berättelsen ny fart och kraft.

Jag kan väldigt lätt föreställa mig ett liknande scenario om Sverigedemokraterna skulle vinna makten i Sverige. Från dag ett skulle en “motståndsrörelse” bestående av kändisar och media med Dagens Nyheter i spetsen kritisera precis allt regeringen tog sig för, gärna med hänvisningar till EU och FN. På så sätt skulle Jimmie kunna regera landet som en fortsatt underdog, med folket, mot eliten.

PS: Innan någon börjar yra om “postmodernism”: fungerande berättelser har naturligtvis stöd i verkligheten.

Swisha 0709502758, följ på Facebook eller Twitter

Advertisements

Tommy Robinson och de dubblade insatserna

tommyrobinson2

Det finns en gambling-metod som går ut på att du ska hålla fast vid din satsning men dubbla insatsen för varje omgång. Tanken är att du för varje omgång kommer närmare en vinst, och därmed kommer vinna igen hela summan du förlorat plus en stor fet vinst. Idiotsäker metod om ditt kapital bokstavligt talat är oändligt. Annars brukar det sluta med att man förlorar allt man har.

Just nu verkar de brittiska myndigheterna satsa på den metoden i den växande skandal som började med att pakistanska gäng tvingade unga, vita, fattiga brittiska kvinnor och flickor – en del så unga som elva – till prostitution. Varför nämner jag etnicitet, på vilket sätt är det viktigt? Extremt viktigt i detta fall. För just på grund av gärningsmännens etnicitet (och till säkert lika stor del offrens sociala klass) kunde detta fortgå, då polis, socialarbetare och andra myndighetspersoner avstod från att utreda av rädsla för rasism. Det är den bästa formuleringen jag kan komma på för att beskriva denna politiskt korrekta rättsröta som pågick i över 16 år, drabbade över tusen unga kvinnor och flickor, med över hundra misstänkta förövare.

Exakt hur denna rädsla yttrade sig skiljer sig säkert från ynkrygg till ynkrygg. En del var kanske rädda för att anklagas för rasism, andra för att sprida rasism, och en del var nog rädda för att släppa lös sin inre rasist om de började rota i detta känsliga ärende. Jag tror alla inblandades motiv var individuella och en produkt av organisationskultur och grupptänkande, framförallt med tanke på hur länge detta fick pågå. Order uppifrån hade lett till revolt betydligt snabbare. Den riktiga tyrannen finns i det egna huvudet.

När skandalen till sist bröt ut blev det naturligtvis en härlig köttbit för den brittiska, antimuslimska radikalhöger som organiserats i rörelser som “Britain First” och “English Defense League”. Eftersom spelet handlade om att inte skapa rasism kan man lugnt säga att myndigheterna förlorade omgången. Att pakistanska gäng tvingar brittiska unga kvinnor och flickor till prostitution hade säkert lett till viss rasism, men att myndigheter lät detta fortgå i sexton jävla år ledde garanterat till mycket mer av den varan. Något English Defence Leagues grundare Tommy Robinson utnyttjade när han började livesända från rättegångarna som en brittisk Joakim Lamotte.

På detta svarade de brittiska myndigheterna med att dubbla insatsen på samma hand, det vill säga att mörka och tysta ned. Tommy Robinson arresterades utanför en rättegång han filmade och dömdes för “contempt of court”. Resonemanget bakom domen var att Robinson med sin verksamhet hotade rättegångens integritet, så att jurymedlemmarna riskerade att påverkas av hans “oansvariga” rapportering.

Det har visserligen hänt förr att brittiska domar ogiltigförklarats för att jurymedlemmar och andra påverkats av nyhetsrapportering. Men för oss som minns rapporteringen och uppståndelsen kring mordet på pojken James Bulger ekar den motiveringen en smula ihåligt. Den brittiska tabloidpressens rapportering kring rättegången mot James Bulgers minderåriga mördare var fradgande av blodtörst, och piskade upp ilskna folkmassor som samlades kring rättssalen, där de dömande hade all anledning att frukta för sin säkerhet ifall de misstänkta av någon anledning skulle frias. Argumentet att hobbyreportern Tommy Robinson skulle utgöra ett allvarligare hot mot en domstols integritet än den rasande pöbel den brittiska tabloidpressen piskade upp den gången är inte bara skrattretande, det är fullständigt sinnessjukt.

För ett år sedan dömdes Tommy Robinson till tre månaders fängelse, som dock omvandlades till villkorlig dom förutsatt att Tommy Robinson inte begick fler överträdelser de kommande arton månaderna. I förrgår begick Tommy Robinson en överträdelse när han bevakade en ny rättegång mot hallickar med pakistansk bakgrund. Han greps på plats, och dömdes inom loppet av några timmar till över ett års fängelse, utan sin advokat närvarande. Och för att dubbla insatseb en gång till förbjöd man brittisk press att rapportera om händelsen, en så kallad gag-order. Ett minst sagt måttligt effektivt medel år 2018, däremot ruskigt effektivt om man vill maximera Streisand-effekten.

Under kvällen har Tommy Robinsons fans demonstrerat utanför Downing Street, och den radikala och delar av den konservativa högern har spritt nyheten så mycket de kan på sociala medier. Många uttrycker farhågor för att Tommy Robinson kommer att bli mördad i fängelse. Han är väl känd för sitt antimuslimska engagemang, och det sitter en och annan muslim i brittiska fängelser. Hade brittiska myndigheter haft något sans och vett hade de sett till att Tommy Robinson hölls skyddad, rent av isolerad. Men av skandalen så här långt att döma är risken stor att han blir martyr för sin sak, av inkompetens snarare än illvilja. “Här ska inte ges någon specialbehandling” tänker myndigheterna och dubblar så att säga insatsen igen.

Gillade du texten, swisha gärna en slant till 0709502758. Bloggen kan följas på Facebook och författaren kan följas på Twitter

Hot Lamotte och socialarbetarna i Staffanstorp

nazifryshuset

Den här filmen av Joakim Lamotte säger en hel del om tillståndet i Sverige just nu. Unga kvinnor från arbetarklassen vittnar om övergrepp och otrygghet, och viftas bort av en dryg överklass-Stockholmare och några socialarbetar-tanter. Stockholmar-advokaten är förstås ett kapitel i sig – efter att kvinnorna berättar att ingen vågat anmäla saker argumenterar han för att de överdriver eftersom polisen inte fått in några anmälningar – men jurister är ju ett särskilt släkte som jag kanske får anledning att återkomma till.

Det här korta inlägget tillägnas istället tanterna. Socialarbetar-tanterna, som arbetade på skola och som nattvandrare, med en attityd till förövarna som jag minns ifrån min ungdom,

På 90-talet var det också många som också upplevde otrygghet. Den gången var den utsatta gruppen inte primärt unga kvinnor, utan invandrare och vänsteraktivister som upplevde stort obehag på grund av de skinnskallegäng som härjade i många stora och små orter där de heilade, misshandlade och ibland slog ihjäl invandrare och vänstermänniskor. Även på den tiden visade både polis och socialarbetare samma överslätande attityd gentemot förbrytarna.

Det var busstreck, de var strulputtar och det var väl bara att gå fram och snacka med dom så kan vi alla ha lite kumbaya? Jag har jättebra snack med grabbarna här på Fryshuset, kom förbi istället så kan vi spela biljard och lyssna på Ultima Thule allihop.

Nu hör det förstås till socialarbetarens uppgift att empatisera med strulpellar. Det nya i Lamottes klipp är väl att man ifrågasätter de utsattas upplevelser. Inte ens Anders Carlberg hade vad jag minns riktigt mage att fråga varför invandrare och vänsteraktivister var ute och rände på stadens gator, eller föreslog att de kunde ju vänta på Fryshusets nattvandrare med att gå ut så att de kunde känna sig trygga i deras sällskap.

Såhär i efterhand kan man konstatera att Anders Carlberg-attityden till skinnskallarna hade begränsad framgång. En och annan skinnbula kom väl tillbaka in i samhället den vägen, men den nazistiska rörelsen i stort blev bara allt våldsammare och våldsammare, tills samhället efter polis-dubbelmordet i Malexander satte ned fotjäveln med ett “nu är det för helvete nock”.

Socialarbetaren behövs, attityden likaså. Men utan sin mörka tvilling den stenhårda jävla lagen gör attityden kanske mera skada än nytta.

Vill du reta Marcus Jerräng? Swisha 0709502758. Författaren kan följas på Twitter och bloggen på Facebook.

Enfaldens triumf

ms13trump

Intelligens anses allmänt vara den viktigaste egenskapen för att uppnå framgång i det moderna samhället, inte minst inom politiken. På det området måste dock intelligensen användas med rikliga mått cynism. Politik är kampen om majoritetens bifall, och majoritetens intelligens är naturligtvis måttlig.

Då intelligens har den ovanliga egenskapen att den bara känns igen av människor på motsvarande intelligensnivå, förstår den intelligenta politikern att sänka intelligens-nivån i sina resonemang, så att medelmåttiga intelligenser låter sig övertygas.

Man får här göra skillnad på smart intelligens och intellektuell intelligens, där den senare sällan skördat framgångar inom politiken. Man kan dock ofta anta att när en politiker gör uttalanden som framstår som enfaldiga är det antingen beräknat, eller ett utslag av grupptänkande, som när Åsa Romson fick för sig att medelhavets flyktingrutter och nazisternas förintelseläger var en rimlig jämförelse.

Det finns emellertid undantag från regeln att framgångsrika människor är intelligenta. Ett av de mer kända är Al Capone, som lyckades styra förbudstidens största brottssyndikat med ett IQ på blygsamma 95. Möjligtvis gäller detsamma president Donald Trump.

På grund av korrelationen mellan intelligens och framgång antar många analytiker att Donald Trump är högintelligent, och att hans ofta bisarra uttalanden är exempel på någon slags oehört avancerad 4D-schack som enbart är begriplig för Trump själv och möjligtvis analytikern i fråga. Detta faktum bevisas i regel av att utfallet för Trumps olika infall ofta brukar sluta oväntat bra, som när hans vildsinta twitterutspel mot Nordkorea, som fick liberaler och vänster att klämta i domedagsklockorna, slutade med att Kim Jong- Un kom till förhandlingsbordet. Schack matt liberaler!

Jag är inte så säker på det. Ibland kan det uppstå tillstånd när enfald faktiskt besegrar intelligens. En avancerad och högintelligent gangster som smider finessrika planer kan enkelt besegras av en fullständig idiot som helt enkelt bara skjuter honom i huvudet. En liknande dynamik utspelas hela tiden i kampen mellan det liberala etablissemanget och Trump.

Detta blev särskilt tydligt i den senaste “skandalen” demokrater och liberala media försökt blåsa upp, efter att det framkommit att Trump kallat illegala invandrare för “djur” under en rundabords-diskussion. Reflexmässigt kastade man sig över denna förväntade groda. Äntligen kastade Trump masken och visade upp sin inre Hitler!

När det visade sig att Trump i själva verket menade medlemmar av det latinamerikanska gatugänget MS-13 höll många liberaler envist fast med sin kritik. “Det var såhär Hitler började”, menade man. “Först avhumaniserar man en subkategori, till exempel judiska bankirer, sedan generaliserade man till hela gruppen”, var ett av resonemangen. Ett annat populärt var att “även medlemmar av våldsamma gäng är människor, som skadats socialt och psykologiskt av ett våldsamt och orättvist samhälle” och så vidare.

Till saken hör att MS-13 är ett mycket våldsamt och obehagligt gäng, nyligen inblandade i flera uppmärksammade våldsdåd i USA. Gänget är också inblandade i den knarkhandel som förött det södra grannlandet Mexico, och har med sin verksamhet destabiliserat flera länder i Centralamerika, där gänget en gång uppstod. När man läser om sådana gäng, om hur de dekapiterar och skär hjärtat ur minderåriga offer, hur de våldtar och mördar tonårsflickor, är det fullt normalt och mänskligt att använda uttryck som “djur”. Liberalerna borde veta, de har sällan problem att använda samma slags uttryck om Trump eller andra politiska fiender.

Ändå kan man inte låta bli att hålla fast vid sin position, till och med dubbla satsningen genom att stå upp för våldsamma gängmedlemmars mänsklighet. Allt med resonemang som är intellektuella och sofistikerade, särskilt jämfört med att kalla dem för “djur”. I sak är det ju korrekt att MS-13-medlemmar inte är mer “djur” än vilken annan människa som helst. Det är också korrekt att de formats av sin våldsamma, fattiga omgivning. Att försvara våldsamma gängmedlemmars mänsklighet är emellertid ingen särskilt gynnsam politisk position, särskilt inte i USA, där en mer traditionell syn på rättskipning är normen. Ändå hamnar man där, gång på gång, förblindad av sin egen intelligens och presidentens upplevda dumhet.

Det är helt enkelt Al Capone som skjuter sin smarta motståndare i huvudet. Och det upprepar sig gång på gång, i ett mönster som demokraterna verkar helt oförmögna att bryta. De måste ju hela tiden demonstrera hur smarta och sofistikerade de är.

Som svensk känner man igen mönstret, då samma spel har pågått mellan det politiska, mediala och kulturella etablissemanget och Sverigedemokraterna och deras svans i över tio år nu, med ökad intensitet när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Ständigt ska man visa sig sofistikerad, vänlig och klok, och lika ständigt hamnar man i situationen att försvara grupper och fenomen som kanske inte förtjänar så mycket försvar: IS-krigare som behöver stöd, tiggeri som en uppmuntrad näringsgren, gruppvåldtäktsmän som icke veta vad de gör.

De moraliska saltomortalerna bygger, precis som i USA, på sofistikerade resonemang. Politiskt är de fullständigt förödande.

Gillar du texten, swisha gärna 0709502758, märk din gåva “Tyckonom”. Bloggen kan följas på Facebook och författaren på Twitter.

Giv oss idag vår dagliga swish

biblioekpatreon

 

“…avsluta det här samarbetet. MVH Kul-Ture Redaktörsson, Kvällstidningen.”

Han trodde inte sina ögon.

Avsluta samarbetet? För en LUNCH med EN FOLKVALD POLITIKER?

Detta var en skandal.

En jätteskandal.

Den värsta sedan Moberg. Eller Strindberg. Kanske båda till och med. Både rättsröta och yttrandefriheten i en och samma skandal. När han, en samtida intellektuell, får löpa gatlopp i media med folk som sprider lögner om sådant som han aldrig sagt eller gjort, så säger arbetsgivaren upp kontraktet! Med honom!

Eller uppdragsgivare, som de påpekar när han ringer upp dem för att tala för sin sak. De är uppdragsgivare, och de har avslutat sitt samarbete. Och det var inte för att han åt lunch med en folkvald politiker. Det var en sammanvägd bedömning.

Han trodde inte sina öron.

“En sammanvägd bedömning”?

Skandalen bara växte.

Nu blandade de in en tweet han skrivit som privatperson. En tweet där han påpekat en enkel sanning om islam. En sanning som ingen ens försökte motbevisa. Istället fick han hotelser. Personangrepp. Lögnaktiga anklagelser. Utan att få ett uns av varken skydd eller stöd av sin uppdragsgivare fick han löpa gatloppet genom både sociala och gammaldags media.

Ja, de hörde att han tyckte det. I en högerextrem podcast. Där han satt och anklagade sin redaktion för bristande stöd. Den biten vägde tungt i deras samlade bedömning.

Anklagat? Han? Högerextrem?

Detta var alldeles makalöst.

De anklagade honom, fullständigt öppet, för att vara illojal. För att ha sagt fel saker till fel sorts människor. De enda människor som ville prata med honom, när alla andra förföljde honom.

Men de hade rätt i en sak: han var illojal. Han var alltid illojal mot Makten. Han var en illojal intellektuell som levde i en intellektuell diktatur. Han hade brutit den intellektuella diktaturens lagar genom att luncha med fel personer, tala med fel personer, säga fel saker. Och nu fick han sitt straff. Arbetsförbud.

För nu när Kvällstidningen så tydligt visat för hela offentligheten att det var han som hade felat, att det var lynchpöbeln på nätet och i pressen som hade rätt, så skulle ingen annan uppdragsgivare våga röra honom.

Han hade sparkats ut ur salongerna.

Han hade ingenting kvar.

Förutom sina läsare.

De han skrev för.

Och det var kanske inte så lite?

Han skrev ett inlägg på sin blogg. Ett inlägg direkt från hjärtat. Ett inlägg där han helt vidöppet, utan att ta hänsyn till annat än sanningen, lade fram sin sak för folket att döma. Hans brott var att äta middag med en folkvald politiker. Hans brott var att han skrivit en sanning om islam. Hans brott var att han försvarat sig i fel sammanhang, när ingen annan ville lyssna. Hans brott var flera, det var en sammanlagd bedömning. Elitens dom hade fallit: arbetsförbud.

Men vad tyckte hans läsare? Var det ett lämpligt straff att ta ifrån honom försörjningen, och allt utrymme i offentligheten, för de så kallade brott han anklagades för? Eller ville de hellre stödja honom, en illojal intellektuell, så att han kunde fortsätta att skriva, friare än någonsin, direkt till folket? Och han uppmanade dem att swisha 0709502758 och att märka gåvan “Rid i natt”. Så att hans inlägg kunde gå som budkavlen en gång gick mellan fria svenska bönder.

Och budkavlen gick, över Twitter och Facebook, från @nuärdetnock till @difkille82, från Eva-Britt Andersson i Älmhult till Tomas Elmroth i Partille, från uppkoppling till uppkoppling spreds budkavlen med ljusets hastighet över landet.

Och under kvällen gjorde folkets röster sig hörda genom hans telefon. Från landets alla ändar, i alla möjliga valörer, kom folkets röster in på hans swish. 57 kronor från Erik. “Mitt lyckonummer. Rid i natt”. 200 från Astrid. 100 från Henrik. 500 spänn från Tryggve! 14.88 från Ernst. Alla bidrag var välkomna.

Så plötsligt kom den.

2000.

Allting stannade upp omkring honom.

Två. Tusen. kronor.

Någonstans i detta land har någon blivit så rörd av hans text, att denne skickat honom två tusen kronor som ett stöd.

Där var någon som verkligen brann för de intellektuellas frihet. Det var för den personen, och för alla andra som kände lika starkt, som han skulle fortsätta skriva som han nu hade gjort. Fritt, och utan hänsyn.

Han fick sammanlagt över tiotusen för sin första text. Folkets dom var entydig. De ville att han skulle fortsätta att verka som en fri intellektuell, att han skulle stå upp för folket mot åsiktsdiktaturen, som inte drog sig för att gå hem till folk, till vanliga privatpersoner som skrivit något olämpligt, kanske under berusning, eller under personligt stress. Alla hade de sin egen historia bakom sig. Men en sak hade de gemensamt: ingen av dem hade några förtroendeuppdrag, de var privatpersoner, ändå går mina tidigare uppdragsgivare i Kvällstidningen hem till dem, med mikrofoner och kameror i högsta hugg som om det vore vapen! Vår media har blivit en åsiktspolis, som granskar makten istället för folket. Borde det inte vara tvärtom? Swisha om du håller med 0709502758.

50. 20. 100. 40. 100. 10. 300 från Radovan! Där fick alla som sa att han blivit rasist! Mobilen fortsatte plinga in hans swish under kvällen, och när kollade kontot nästa dag hade det växt med nästa fyratusen kronor. På den här nivån skulle han inte bara klara sig på sitt skrivande, han skulle blomstra!

Allt för att han äntligen skrev fritt. Från hjärtat. Direkt till folket.

Hans hjärta var en outtömlig källa. Han skrev om tankepolisen i det svenska kulturlivet… om deras ständigt pågående indoktrinering till sin sinnessjuka ideologi… en feminism som hatade män… en antirasism som hatade vita… journalister som förföljde både intellektuella och vanligt folk som en tankepolis med sina mikrofoner och kameror… men när de intervjuade maktens män och kvinnor stod de där och skrapade med foten! Swisha för mer fri tankeverksamhet 0709502758.

30. 100. 50. Tendensen var långsamt fallande.

När han var i Italien fick han sin första nolla.

Han hade skrivit ett inlägg om hur kultureliten idag var precis samma slags kulturelit som stängde ute Strindberg och Moberg på sin tid och Almqvist innan dem, fursteslickarna som stängde ute alla intellektuella som på allvar gick mot makten. Han hade verkligen gått på djupet och trodde faktiskt att det skulle gå hem. Han trodde på sin publik, han trodde att dom skulle uppskatta lite högre intellektuella höjder.

Hon knackade på dörren när han publicerade. Han ordnade sitsa korren, publicerade och lade ut den som hastigast på Facebook och Twitter. Sedan gick de ut på restaurang. Ett fint ställe, lite avsides, med en himmelsk risotto. När de satte sig på restaurangen hade trekvart gått sedan publicering. Han hade ännu inte känt ett surr från telefonen i sin ficka. Han hade ställt den på ljudlöst för att inte störa en romantisk middag med en massa signaler. Men det hade inte surrat under hela promenaden. Inte vad han hade känt.

Han tog upp den och tittade så fort de hade satt sig. Han kanske hade missat något. Kanske stängt av vibrationer också? Han låste upp, men ingenting. Ingen liten swish-cirkel uppe i vänstra hörnet. Vibration var på. Han lade ned den i fickan igen. Mötte hennes bekymrade blick. Tvingade fram ett leende.

Det blev en lång måltid under stel stämning. Hon märkte att det var någonting, men han kunde inte säga vad. Det verkade så patetiskt. Klaga på att han inte fick några gåvor från sina läsare. Inlägget var väl helt enkelt inte så bra som han hade trott. Det var inte värt några gåvor. Han hade tappat det. På en restaurang i Italien. Eller så hade han överskattat sin publik. De ville inte ha hans analyser. De ville ha hans vrede. Hans förbittrade gnäll.

Resten av resan blev dyster, förmörkad av en oviss och orolig framtid. Swishen hade redan tidigare sjunkit ganska lågt. Några hundralappar för varje inlägg. Men resan som han bokat i de första inläggens berusande triumf hade inte gått att boka av. Nu satt han där i Italien utan en aning om vad han skulle göra. Hans publik hade tröttnat. Nu hade han ingenting kvar.

Förutom sanningen.

Sanningen hade han kvar.

Den sanning som det hela hade börjat med. Den sanning som fått dem att kastat sig över honom, som blodhundar. Den sanning som ingen ens försökte motbevisa. Istället tog de ifrån honom hans levebröd, och jagade honom genom och ut ur offentligheten, som en medeltida brottsling.

En sanning som var så förbjuden, var en sanning värd att strida för.

Så han skrev ett inlägg från sitt hjärta på planet hem. Ett inlägg om hur hela kultureliten kröp inför islam, samtidigt som man hela tiden hackade på kristendomen. Men hur många kristna terrorister mördade barn i terrorattentat? Hur många konstnärer blev hotade för att dom skändat Kristus? Tvärtom blev de snarare uppmuntrade till det, fick applåder och stipendier. Att skända Kristus var en sport för kultureliten på Södermalm, samma korrumperade kulturelit som förföljer alla som säger det allra minsta mot islam. Håller du med om att kulturen måste stå upp mot islam? Swisha 0709502758

Han publicerade det första han gjorde när han kommit hem till sin lägenhet. Sedan skrev han en lite längre status på Facebook som han publicerade med inlägget, en status om hur han blivit utsparkad från kultrelitens salonger för att han skrivit kritiskt om islam, men nu när han var fri skribent tog han äntligen bladet från sin mun. Dela och sprid om du håller med mig om att kultureliten måste stå upp mot islam.

Han lade telefonen på köksbordet medan han tog en dusch. När han kom ut ur duschen hörde han ett ping. Ett nytt ping hann komma innan han fick upp telefonen. Swishcirkeln log glatt mot honom uppe i det vänstra hörnet. Flera stycken. Över femhundra spänn. Om medan han stod där och såg på kom en tusenlapp från Radovan!

Han hade hittat det igen. Han hade talat in i folkets hjärta. Det slutade på över sex tusen kronor. Han kunde andas ut. Där var hyran nästa månad.

Han skrev fler inlägg om de frågor som låg närmast svenskens hjärta. Om den kriminalitet som spred sig i våra förorter. Om de kulturklyftor som växte. Om en aningslös kulturelit som delade ut bidrag till jihadister. Om folket som eliten däruppe hade övergett. Swishen infann sig i jämn takt, ibland större, ibland mindre, men alltid något. Han såg noga till att inte tjata ut ett ämne för länge, utan blandade och gav, från det höga till det låga, från det enskilda till det allmänna, från unga kvinnors oro för sexöverfall till kulturelitens närmast dagliga uppvisningar i hyckleri.

Det var inte alltid lätt att spå vad som skulle ge swish. Det fanns inga säkra recept. Ett inlägg kunde hamna helt perfekt i dagens ämne. Få bra spridning på sociala medier. Tiotusentals sidvisningar. Knappt 900 kronor. Något annat inlägg kunde knappt spridas alls men ändå ge över tvåtusen kronor.

Mycket handlade förstås om storswisharna. Sådana som kunde swisha en tusenlapp, tvåtusen åt gången. En gång hade han fått femtusen i en enda swish. Att öppna appen var som att skrapa en lott. Det kunde vara allt från en direkt hånfull enkrona, över tiokronans vänliga besvikelse, upp till tjugo, femtio, tresiffriga och tusenlappar.

Men alltid var det någonting till varje blogginlägg, en hundring här, en tjuga där, femtio hit och sjuttio dit, som la sig samman till en summa som gjorde det värt att kämpa på som folkets röst mot makten och kultureliten. Under flyktingkrisen var han en förnuftets röst i dårhuset, som vågade höja ett varnande finger för alla de problem som skulle vänta om vi rusade blint in i detta enorma åtagande. Vi måste veta vilka det är som kommer, så att det inte finns den minsta risk att IS-bödlarna kommer tillsammans med sina offer. Vi kan inte blanda bödlar och offer på våra flyktingförläggningar, och sedan ha mage att kalla det mottagandet för “värdigt”. Swisha 0709502758 om du håller med.

Han firade nyårsafton tillsammans med sin nya flickvän, i en stuga ute i de småländska skogarna. De åkte upp i mellandagarna och åkte tillbaka några dagar in på januari. En vecka i fullständig internetskugga, helt fri från världen som trängde sig på. En riktigt semester för en samtida intellektuell. En hel vecka av fullständig närvaro, i nuet, i köttet, i den eviga kärleken mellan kvinna och man.

Det var underbart, och välbehövligt. Han kände sig pigg och fräsch när han kom tillbaka, redo att ta sig an sitt arbete.

När han öppnade sina sociala medier var det överallt. Köln. Vad hade hänt?

Det var svårt att reda ut, debatten var infekterad som ett sår, full av anklagelser och motanklagelser och ursäkter och undanflykter. När händelseförloppet klarnade satt han som förlamad i tanke och åsikt. Stora samlingar av flyktingmän, tusentals, en pöbel, hade misshandlat och sexuellt antastat hundratals tyska kvinnor som varit ute och firat nyår i Köln? Och detta satt vänsterfeministerna på DN och FÖRSVARADE med att deras klasskamrater tafsade när de var femton? Det var för vansinnigt, absurt.

Som en dåres kacklande i cellen. Så kändes det att öppna sociala medier efter nyår. Medan jag älskade med en kvinna i ömhet och samförstånd hade hundratals män i samförstånd men utan ömhet våldfört sig på hundratals kvinnor på Kölns öppna gator, och nu försvarade vänsterfeministerna det här? På vilket sätt kan de här människorna, som kallat mig för kvinnohatare i alla år, ha mage att fortsätta kalla sig för feminister? Swisha 0709502758 om du håller med.

Han publicerade sitt inlägg med gott självförtroende. Han hade modigt stått upp för sin åsikt när det blåste snålt, och det hade alltid betalat sig tidigare. Han utvecklade sina tankar i en status när han publicerade på Facebook. Sedan gick han och tog en dusch. Inte för att han behövde, men det kändes skönt efter ett lyckat blogginlägg. Att stå där i duschens varma strålar medan notifikationer och swish plingade in.

När han kom ut ur duschen hörde han telefonen vibrera. Han hade satt den på ljudlös när han satt och skrev. Den vibrerade igen. Han gick belåtet fram till kylskåpet som han öppnade, och tog fram en kall flaska Loka innan han öppnade sin telefon.

8 SMS. 3 nya på Messenger.

Inget swish.

Och så genast ett nytt SMS. “Förklara dig!”. Hennes man. Och så från henne. “Är du inte klok!”. “Din jävla idiot!” och så vidare, en lång tråd av meddelanden i samma stil. Ute på Facebook likaså, PM från henne och från honom. Inlägget hade fyra likes, och någon tant som kommenterade med ett “tänkvärt”.

På twitter, en gillning. En enda gillning.

Han twittersökte Köln. Kollade vad andra skrivit.

En författare, kvinna, mer berömd än honom, hade också hon skrivit direkt från hjärtat. Om de tafsande och våldtagande invandrarmännen och alla feminiserade svenska ynkryggar som sitter och håller käft om det. Nu vill hon se vikingar som gör någonting åt saken. Swisha 0709502758 om ni håller med.

På hans egen telefon vibrerade ännu ett meddelande.

Ingen swish.

Den hade lämnat honom. Gått vidare till nästa.

Swisha 0709502758 om du gillade denna moderna saga, märk din gåva “Rid i natt”.

Bloggen kan följas på Facebook och författaren kan följas på Twitter.

Den skyddade verkstaden – kommentar till min text i senaste Axess

skyddadverkstad

Jag har publicerat en text i den konservativa tidningen Axess, som nu släppt texten ur betalväggens fängelse. Ämnet är väl kanske inte det fräschaste (är inte hacka på vänstern lite det nya hacka på SD?) men jag tycker att jag landade i en inte tillräckligt ofta påpekad poäng: att den vänsterradikalism som dominerar kultursidor och kulturliv är en borgerlig ideologi, vilket upplöser den skenbara motsättningen mellan borgerliga tidningsägare och vänsterradikala kultursidor.

I och med att Axess i första hand är en papperstidning är utrymmet begränsat, varför det finns anledning att utveckla ämnet med ett litet blogginlägg, om inte annat så av ren respekt för all den fina swish jag fått från vänstern.

Min text är ganska brett hållen och lämnar utrymme för många olika tolkningar. För den alternativa högern stämmer textens tes exempelvis bra överens med deras teori om kulturmarxisternas långa marsch genom institutionerna, där man till sist lyckats att koppla strypgrepp om en kultursfär man sedan kan använda som en kraftfull megafon för politisk propaganda.

Där de ser en kraftfull megafon ser jag emellertid en skyddad liten verkstad, med en textproduktion som allt mer liknar arbetsterapi. Ta bort alla press- och tidskriftsstöd så kommer säkert hälften av alla kulturjournalister bli arbetslösa. Statens kulturbudget utgör någon procent av statens utgifter, och där ingår också fritid och trossamfund. De har makten över en krympande sfär som spelar allt mindre roll i samhället.

Visst fanns det en tid, för inte särskilt länge sedan, då kultursfären var en relativt användbar kanal för att bedriva propaganda. Betydligt sämre än att kontrollera nyhetsrapportering eller underhållningsprogram naturligtvis, men det var ändå den enda källan till den högre debatt där det avgjordes vilka frågor den bildade medelklassen skulle tänka på och diskutera. Och bara det att välja ämne ger en hel del makt, även om valet av åsikter sedan är fritt i viss bemärkelse. Förutom då de åsikter man tydligt demonstrerat inte är okej – en gränsdragning som är nog så viktig.

Makten att begränsa ämnesval och åsiktsspektrum är förstås ingen liten makt, och den bildade medelklass man utövade sin makt över var en mycket viktig grupp att vinna för sin sak. I detaljfrågor kunde man nå enorma metapolitiska framgångar, som att göra Gaypride till en folkfest, feminism till en slags statsideologi och en generös invandringspolitik till den svenska statens viktigaste uppgift.

Alla dessa framgångar har en viktig sak gemensamt: de var irrelevanta för eller i linje med den ekonomiska och politiska maktens önskningar. Den politiska makten skiter i din könstillhörighet eller sexuella inriktning, medan den ekonomiska makten välkomnar så många kön och sexualiteter som möjligt because capitalism. För de borgerliga partierna i Sverige är invandring både en kär och ideologisk fråga, särskilt om man kan banka fack och sossar i huvudet med anklagelser om rasism. Feminismen har förstås haft en lång kärleksaffär med kapitalismen, från “Torches of freedom”, över inträdet i arbetslivet, fram till dagens nyskilda tanter som unnar sig själva av livet. Win, win, win.

Men vad händer med vänsterns kultursidesdrivna indoktrinering när den inte dansar vals med Reinfeldt och storkapital? Ser vi på de strider vänstern gett sig in i sedan muren föll är det som Polens militärhistoria sedan Gustav II Adolfs dagar: först skulle man stoppa nedskärningar och privatiseringar, med resultat att Sverige blev ett av världens mest privatiserade länder. Sedan gav man sig på globaliseringen och det blev väl ett par schyssta kravaller, men globaliseringen bara fortsatte.

Inför kriget mot Irak mobiliserade man ordentligt med de största antikrigsdemonstrationerna sedan 60-talet, utan att tvinga Kriget till ens en kisspaus innan det satte igång precis som planerat. Efter det var en förvirrad tid där man var och nosade på Piratpartiets frågor om integritet på ett fritt internet. Idag lever vi ganska stora delar av våra digitala liv i bananrepubliken Zuckistan där våra data säljs till högstbjudande och vi censureras och bestraffas utifrån vagt definierade trivselregler som kan anpassas till vad den lokala makten önskar. Den Stora Frågan under 10-talet, som alla andra frågor underkastats, har varit kampen mot SD, och där tror jag faktiskt jag kan låta mitt fall vila.

Kort sagt har vänsterns makt, som framförallt har utövats genom kultursfären, varit fullständigt impotent i varje fråga där man saknat stöd hos makten eller i verkligheten. Man kan dreva mot enskilda och man kan dra igång symboliska solidaritetsyttringar i olika frågor, men i varje fråga där man saknat maktens stöd och en gynnsam konjunktur har man till sist misslyckats. Grundligt. Varenda gång. Och detta i en tid när kultursfären ändå utövade viss makt.

Den makten har stadigt underminerats under de senaste tio åren. Internet har inte varit nådig mot kultursfärens strukturer: TV, radio och tryckt media pressas alla allt hårdare från allt fler håll av konkurrens, bristande betalningsvilja och sjunkande reklamintäkter. När det kommer till smalare delar av kultursfären, som kulturtidskrifter och litteratur, har spridningen sjunkit ned till den rena fansinnivån. Det finns antagligen kulturtidskrifter redan idag som sätts ihop, trycks och skickas ut till landets alla bibliotek utan att en enda människa utanför direkt produktion sedan faktiskt läser en sida. Det är kulturreservat där kulturskribenter och författare med tröstbidrag från staten kan fortsätta leka att deras ord betyder någonting, för ännu en liten tid.

Så varför bryr jag mig alls? Jag gillar väl inte ens denna vänster? Det är väl bara att låta den skyddade verkstaden fortsätta, så kan de skriva sina terapitexter mot allt mindre relevans?

Förutom att Axess betalar riktigt bra för texter som misshandlar vänstern, så tycker jag nog att den lilla kultursfär vi har kvar, för ännu en tid, kan användas till bättre saker än verkningslös propaganda. Varför inte exempelvis – och håll i er, för nu tänker jag utanför den svenska lådan – till kultur?

Visst är den svenska kulturen tids nog dömd till irrelevans och död, men låt oss använda de magra år som är kvar innan Youtube, Netflix och Storytel har svält ut oss alla, till att ge det svenska kulturlivet en värdig ålderdom och död.

Gillar ni mina texter? Swisha 0709502758, märk gärna er gåva “Tyckonom”.

Bloggen kan följas på Facebook och författaren kan följas på Twitter.

Vifta på hunden – några ord om en överskattad twitterrant

trollarmé

En rant-tråd delas just nu på twitter som om den var det bästa sedan crack. Spoiler-alert: det är den inte. Rantaren ger några exempel på trollbeteende som inte kan förvåna någon som skaffade internet för mer än ett år sedan (tips till rantaren: googla “Bra sagt dan”). Utifrån dessa exempel, och några egna ganska bisarra avgränsningar för vad som utgör ett trollkonto, anklagar han sedan ett antal välkända twittrare för att dirigera egna, falska troll-arméer i syfte att framstå som inflytelserika.

En sak jag har märkt under mitt bloggande är att folk verkligen gillar att läsa personangrepp, så det är smart att försöka hänga upp sin analys på sådana. Problemet är när de kommer i vägen för analysen. Visst finns det helt säkert multipla trollkonton. Många av dem rattas säkert av sverigevänner, den mest aktiva och målmedvetna gruppen på sociala medier. Detta talar dock inte för, utan emot det obevisade påståendet att denna trollarmé skulle styras av dem de följer (som Hanif Bali eller Alexander Bard, för att nämna två av de som pekas ut i ranten) eftersom det gör den förklaringen överflödig.

Bland sociala medier är Twitter en liten hund med en stor attityd, som skapar betydligt större drama och rubriker än vad antalet Twitter-användare ger fog för. Twitter har dessutom en mycket brant Pareto-distribution. Twitterkonton är mer passiva än Facebook-konton, och ratiot mellan antalet följare och antalet interaktioner för en tweet är ofta ganska dålig.

Det betyder att aktiva twittrare kan få ganska stor effekt, relativt sett. Särskilt om man är aktiv med flera konton än ett. Säg att du sitter och rattar fem konton. Med var och ett av dessa kan du utdela retweets och gillningar till material du uppskattar. Det vill säga utdela pavlovska belöningar och förstärka beteendet du gillar.

Den här makten har alla twitterkonton. Eftersom relativt få använder den och interagerar med gillningar och retweets, så ökar makten hos de som faktiskt gör det. I ännu högre grad för dem som använder den aktivt genom multipla konton. Fem retweets och fem gillningar är en rejäl belöning att ge någon varje gång den tog upp rätt ämne på rätt sätt. Tillräckligt för att med tiden kunna påverka ämnesval, tonläge, kanske till slut rentav åsikter.

Att följarna styr den följda är både mera sannolikt och intressant än billiga konspirationsteorier kryddade med personangrepp. Men de senare ger ju mer retweets och gillningar förstås. Så med tanke på vad jag skrivit ovan, kan vi nog räkna med mer av den senare varan även i framtiden.

Gillar du min kritik av överskattade rants? Swisha 0709502758, märk din gåva “Tyckonom”.