Fake News-polisens oundvikliga fiasko

fake

“Samhällsnytt”, f.d Avpixlat, är en ganska dålig nättidning. Det säger jag inte som en politiskt korrekt reflex, jag har själv skrivit för “alternativmedia”, inte heller för att jag tidigare legat i konflikt med Avpixlat. Det är helt enkelt ett faktum. Därför är det extra pinsamt när SVT tvingas till en rättning i en publicerad artikel på grund av “Samhällsnytt”. Lite som att få stryk av Luxemburg i fotboll.

Det här lovar ju inte gott inför årets stora satsning mot så kallade “Fake News”, där de två största morgontidningarna går ihop med de statliga nyhetskanalerna för att “motverka spridningen av desinformation”. Redan projektet i sig är förstås problematiskt. Visst, SVT/SR är kanske inte “statliga” i formell mening, i och med att avgiften tas ut som “licens” och inte som skatt, men skillnaden där emellan är ganska hårfin, och platserna i styrelsen är kopplade till riksdagspartierna och delas ut i proportion till partiernas storlek. Potatis potatis, minst sagt.

Privatägda morgontidningar borde i största allmänhet akta sig för intima samarbeten med statliga organ. Risken finns ju att illasinnade betraktare – en växande grupp – kan dra orättvisa kopplingar mellan denna typ av samarbeten och det nyligen höjda presstödet, till exempel. Men framförallt passar projektet väldigt bra in i det växande narrativet* om ett sammanvuxet etablissemang, där den kulturella, mediala och politiska eliten tränger ihop sig i varandras knän i takt med att deras förtroende sjunker.

För att med trovärdighet kunna kampanja mot “falska nyheter” krävs förstås att man är själv är på tårna utav bara helvete, då svärmen på sociala medier kommer hugga på precis allt man gör och mala ned alla misstag till köttfärs. För bara några år sedan gick det förstås att avfärda den typen av kritik som “näthat”, men tiderna förändras: de traditionella mediekanalerna spelar numera andrafiolen till de sociala medierna, som i sin tur har erövrats av de så kallade “näthatarna”. Den här bilden säger egentligen allt om läget på Twitter idag:

inkonsekvenshen

Kawa Zolfagary, mr Twitter 2013, klarar inte längre av att få spridning på egen hand. Men när en vanlig väktarsnubbe sprider i hånfullt syfte blir texten viral. Undrar hur det känns för Eric Rosén? Han sitter där och kollar den bedrövliga statistiken, dag efter dag med några hundra visningar per inlägg. Men så plötsligt! A spike in your statistics! Tusentals visningar på bara någon timme! Sedan kollar han källan: en spottloska i ansiktet.

Eller var det kanske precis det som man cyniskt hade hoppats på? Att politism av alla sidor gnäller på gräsrotsfinansiering är ju ett hatbete som heter duga. Atladottir har ju redan övergett det sjunkande skeppet, och nu behövs det delningar till vilket pris som helst. Det var ju ett tag sedan “öppna brev” med vänsterkaraktär var den virala grejen. Den 13 mars 2013 närmare bestämt.

Jag var uppe på littfest i Umeå och satt på toaletten och sket medan jag läste “bästa beatrice” på min lur. Jag minns så väl de hoppfulla kommentarerna kring texten. Man trodde på allvar att den skulle “få det att vända” och utgöra startskottet till en bred folkrörelse mot rasism. Den förhärskande uppfattningen i ledande kulturkretsar vid den här tiden var faktiskt att de levde i ett protofascistiskt samhällsklimat. Bara något år tidigare gnällde till exempel Maria Sveland i en annan viral DN-text om hur hon blev “politiskt deprimerad” av sin samtid, där folk exempelvis läste böcker skrivna av en “skäggig norrman”.

I själva verket utgjorde deras samtid snarare peak-PK, och precis innan jag tog tåget tillbaka hem från littfest gick jag på Kawa Zolfagarys samtal i den största salen, som var full av entusiastiska blåhår. Han hade nyss gett ut boken “Vita kränkta män”, ett annat hoppfullt tecken på att vinden skulle vända, som samlade hånfulla skärmdumpar från Facebook med korkade antifeministiska citat.

Idag har de vita kränkta männen vunnit, och det är Kawa och hans folk som är föremål för de hånfulla skärmdumparna. Nyligen vann som bekant Trump presidentvalet genom att runda traditionella medier helt med sitt twitterkonto. Att traditionella medier i det läget trumpetar ut en stor satsning mot “fake news” är minst sagt djärvt. “Dåraktigt” är nog en ännu bättre beskrivning.

Och resultatet har inte låtit vänta på sig. Varenda misstag från traditionella medier plockas sönder, i synnerhet de misstag som begås av de inblandade. Särskilt SVT, som passade på att lägga lite extra ris på egen rygg genom att göra det till nyhet att Moderaterna använde arkivbilder i en kampanj-film: något SVT själva gör i varenda sändning. Detta manglades på Twitter i dagarna tre, och blev på så sätt en större nyhet än den ursprungliga.

Traditionella medier är inte immuna från misstag, det vet alla som blivit intervjuade och sedan till sin fasa fått beskåda den fullständigt förvridna versionen av sina ord i tryck. Jag minns särskilt ett tillfälle i samband med att “Recenson” gjorde sin Eriksgata genom medierna. En medarbetare på Expressen hörde av sig för en intervju i deras nöjesbilaga. Han mötte upp mig på det lilla ölkaféet som låg mittemot min dåvarande adress vid Hornstull, och lät ölen flöda på sin (Expressens?) bekostnad. Jag var alkoholiserad på den tiden och tackade och tog emot, varpå citaten bara flödade.

I och med min höga toleransnivå hade jag ändå någorlunda koll på vad jag sa, och insisterade som vanligt på att få läsa artikeln innan den gick i press. Något alla tidningar jag hittills pratat med gått med på. Men från Expressen-skribenten hörde jag inte ett ord, förrän en fullständigt vedervärdig artikel publicerades, lite efter samma princip som när SVT Opinion klippte av en tweet så att den fick rakt motsatt innebörd. Alla mina smarta citat kortades av så jag framstod som en fullständig idiot.

Redaktionen måste varit nöjda med skribenten, för han blev vikarierande kulturredaktör på Expressen rätt snart efter det. Som sådan gjorde han sitt bästa för att sona sin förbrytelse genom att köpa in några texter av mig. En om att skriva för tidningen “Bamse” och en i en debatt om Houllebecq, om jag minns rätt. Men sen tog det stopp för mina pitchar, och när jag träffade honom på festen efter utdelningen av Nöjesguidens Stockholmspris sa han till mig att jag hade fel kön och hudfärg. Johanna Nilsson eller Johannes Anyuru var mer intressanta att publicera än Johannes Nilsson. Jag bar sedan detta motiv för mina refuseringar som en hedersutmärkelse i många år. Jag var strukturellt diskriminerad! Hurra! Det betydde nämligen att varje framgång kunde räknas som en dubbel framgång eftersom jag hade alla odds emot mig!

Först senare, när mannen blivit kulturchef på en av våra största tidningar och jag hörde honom flera gånger beskrivas som “ryggradslös” i privata diskussioner insåg jag att han helt enkelt var för feg för att säga att jag inte höll måttet och drog fram en ursäkt som han antog skulle falla i god jord hos en arg ung vit man. Men nu avviker jag visst ganska långt från ämnet. Man hade nästan kunnat tro att jag försökte krydda mitt inlägg med lite irrelevant skvaller.

Hur som helst, sedan 2002 har mycket hänt i medievärlden. Allt jag nämner ovan för det första, men parallellt med det så har dessutom de traditionella medierna tappat rejält med inkomster i övergången från analog (tryckt, etermedia) till digtal, där sociala media är den viktigaste kanalen. Förutom för den krympande skara som fortfarande sitter med en papperstidning i handen är Facebook den huvudsakliga nyhetskanalen, där tidningarnas länkar bara utgör innehåll och inte ram. Det innebär att Facebook tar över allt större del av annonsförsäljningen, medan medierna står i valet mellan att ta betalt och tappa räckvidd och därmed relevans.

Det betyder förstås att traditionella medier får allt mindre resurser till att korrekturläsa och faktagranska sitt material, samtidigt som pressen är allt större på att vara först på varje nyhet, så ingen jävla Chang är där och hinner före. Vilket leder till att de traditionella medierna sprider lika mycket fake news som vilken alternativmedia som helst. Det är inte ens begränsat till det politiskt korrekta narrativet, utan gäller även den typ av samhällsförstörande och uppviglande fake news kampanjen får antas rikta sig emot. Vi såg det i samband med terrordådet på Drottninggatan, och nu senast när de spred felaktiga uppgifter om antalet återvändande IS-krigare i Göteborg, eller när artikeln om 6-miljoners-tiggaren illustrerades med en tiggande rom.

509

För jag utgår från att det är precis sånt som nyhetspolisen hade slagit ned på om det publicerats i Fria Tider. Inte ens den mest politiskt korrekta kommissarie man kan tänka sig hade ju tyckt det varit värt besväret att dra igång en kampanj för att stoppa Nya Sputnik-kontot på Twitter. Bara idioter som ändå inte kommer hitta till sin röstlokal skulle ju tro eller dela någonting från det jävla kontot när allt kommer omkring.

*Ett “narrativ” är den sammanhängande berättelse genom vilken verkligheten tolkas. Ett narrativ är ofta en förenkling, vilket inte innebär att berättelsen är falsk. Alla använder narrativ för att tolka sin verklighet.

Vill ni ha mer osakliga påhopp och skvaller nödtorftigt förklätt till politisk analys? Swisha 0709502758, märk “Tyckonom”

Kamrat Wåg och den repressiva toleransen

gramsci

Februari 2028

Mathias Wåg knuffades in i sin cell. Han hade blivit bryskt behandlad ända sedan han greps. Mycket tjuvnyp, knuffar, armbågar och knän som bara råkade stöta till honom lite överallt på kroppen. Ingen allvarlig misshandel, ingenting som satte spår. Det hade inte sett bra ut i rättssalen. Men dussintals små blåmärken precis överallt. Han kände sig öm i hela kroppen, och ingenting blev bättre av att han knappt fått sova. Flimrande lysrör, skitiga och klumpiga madrasser, plitar som sparkade till dörren, busvisslade eller hojtade varje gång de gick förbi hans cell i häktet.

Tjuvknepen var regimens metod. De små och nästan omärkliga åtgärderna som först sammantaget skapade en massiv repression. Hans fängelsestraff var till exempel inte orimligt. Sex års fängelse för anstiftan till mord. En högerradikal aktivist hade förlorat livet under en demonstration mot regimens GULAG av flyktingförvar.

Vem som stått för dråpet visste ingen, det var fullständigt kaos på platsen med maskerade från de olika lägren som slogs hejvilt med järnrör och andra tillhyggen. Flera av Wågs kamrater hade tvingats åka in till sjukan och ta hand om allvarliga skador. De med lättare skador, som Wåg själv, tog hand om sig själva i lokaler och lägenheter. Men det stämde ju att Wåg arrangerat demon. Det var lätt att bevisa, och han erkände utan omsvep. Och lagen enligt vilken han dömdes var inte ens den nuvarande regimens påhitt. Det var den förra regeringen som hade stiftat lagen för att komma åt den högerradikala oppositionen.

Så var det med de flesta lagar regimen använde. De använde det förra etablissemangets allt mer desperata åtgärder mot den radikala vänstern och olika minoritetsgrupper. Medielagarna för att stänga ned alternativa bloggar och hemsidor. Hetslagarna för att angripa radikala muslimer. De antirasistiska lagarna för att slå ned på identitetspolitiken. Det var bara att vända ut och in på lagarnas ursprungliga avsikter. Sedan anklagade man motståndarna för hyckleri, och lagförde så fort man fick chansen.

Den första tiden på fängelse var svår för Wåg. Han fick visserligen sova ut, och plitarna lämnade honom i fred. Inte så att de sympatiserade med honom. Han var nog folkets svurne fiende även i deras ögon. Men han satt ju tillsammans med – i deras ögon – ännu värre pack. Mördare, rånare, våldtäktsmän. Nästan bara invandrare. Den rasifierade underklassens värsta brottslingar. Också det ett medvetet drag från regimen. Det var numera gott om politiska fångar på landets anstalter, men Wåg hade placerats på en anstalt som fullständigt dominerades av rena kriminella, för att isolera honom från alla försök till organisering.

Det betydde att plitarna inte orkade bry sig nämnvärt om honom. Han fick inte längre någon specialbehandling. Inga ständiga mikroövergrepp. Han fick sova ifred. Förblindade av sina egna rasistiska antaganden tänkte de sig antagligen att de andra fångarna skulle sköta övergreppen. Att de skulle trakassera svennen. Och han blev inte direkt vänligt bemött. Men inte överdrivet illa heller. De olika grupperna hade sina egna små schismer och rasismer mot varandra. Och framförallt strävade alla efter lugn och ro. Blev de bråk kom vakterna, och de var brutala. Kämpade man emot stängdes hela avdelningen ned och kravallutrustade plitar rusade in och spöade upp allihop. Sen fick alla som varit med på bråket, det vill säga alla som hade fått stryk av plitarna, 10% påbackning på straffet. Bara den som inte ställde till något alls blev lämnad i fred.

Men för Wåg var just det, att bli lämnad i fred, en egen slags plåga. Att inte kunna organisera. Att inte vara politiskt aktiv. Aktivismen och organiseringen hade fram till dess varit hela hans liv. Och nu var han dömd till overksamhet. Bara sex år visserligen. Men det skulle bli sex långa år, och inte en dag mindre. De tidigare närmast institutionaliserade straffrabatterna hade förstås avskaffats och man räknade väl med att sex år skulle räcka för att knäcka Wåg.

I början kändes det som om de hade rätt när han klättrade på väggarna i sin cell, satt i matsalen, var ute på rastgården, arbetade i verkstaden, utan att kunna diskutera Negri med någon. Men efter några veckor började något nytt sakta byggas upp inom honom. Frid. Eftertanke. Inspiration. Han insåg till sist visdomen i talesättet att en människa alltid är fri i sin tanke, och att han paradoxalt nog var friare än någonsin, nu när hans tanke inte längre betungades av aktivismens ständiga handling och hänsyn. Nu behövde han inte längre ägna sin energi åt att organisera sina kamrater, åt ständiga samarbeten med alla möjliga människor och organisationer, åt att ljuta olja på de personliga och ideologiska konflikternas vågor, åt att arrangera föreläsningar och demos.

Nu kunde han till sist tänka. Och skriva. På allvar och på djupet. Om den sociala strejken. Utveckla Negri till de nya omständigheter som hade uppstått. Och all den energi och tankekraft som han tidigare lagt ned på sin aktivism fäste han på papper, rader som närmast glödde av en inspiration som nästan fick kallas gudomlig, som att Brage själv talade genom hans penna.

Han hade hittat en spricka i repressionens mur, i deras försök att upprätthålla borgerlig anständighet. De nekade honom inte papper och penna. Han behöll sina formella rättigheter. Så att han, liksom Gramsci en gång i tiden, kunde använda sin cell till en tankes smedja där han smed sina tankar till vapen. Och tack vare sitt skrivande fick han också utlopp för sitt behov av aktivism, när han på olika sätt lyckades smuggla ut sina papper från fängelset till sina kamrater i frihet, utan att de “råkade” fastna i den officiella postgången. På så sätt uppstod också en slags kamratskap med medfångarna, i samarbetet med att få ut hans tankar till omvärlden.

När de sex åren hade gått kom Wåg ut i friheten, stärkt och inte knäckt. Och han upptäckte snart att också hans texter fungerat stärkande. Han mötte en ny rörelse därute, en rörelse som inte längre var splittrad och reaktiv utan enad och aktiv. En rörelse med samma kampvilja och segerlust som den sverigevänliga rörelsen varit under sin ungtid. En rörelse som inte längre slösade sin energi på att hantera sina olika privilegium, utan hämtade styrka ur sitt förtryck som en vulkan som kokade inför sitt utbrott. Och Wåg visste och kände att revolutionen hade fötts genom hans penna, och även om den ännu bara var ett barn, så skulle den ofrånkomligt växa upp och störta systemet över ända någon gång i den ljusnande framtid.

ABF

Februari 2028

Wåg såg ut över församlingslokalen. Inte ens ett dussintal hade slutit upp för hans seminarium om Negri och den sociala strejkens relevans för dagens akuta situation, där flyktingar i tiotusental försmäktade i flyktingförvarens GULAG. För att inte tala om de miljoner av jordens fördömda som trängdes ihop i FN:s enorma flyktingläger utanför Europas gränser, en ständigt växande avstjälpningsplats för systemets överflödsbefolkning.

Allt detta pågick inför öppen ridå. Medierna rapporterade om självmorden i förvaren. Om psykisk ohälsa och utvisningar. Om indragna uppehållstillstånd och utvisningar av invandrare för små förseelser. Om vräkningar av familjer med invandrarbakgrund för barnens brottslighet. Om de cyniska “återvändarbidragen” som erbjöd aktivt marginaliserade grupper flygbiljetter och en klumpsumma i utbyte mot att de “återvandrade” till sina ursprungsländer. Om blodiga upplopp med dödsoffer i lägren i Turkiet och Sahara.

Allt sakligt och korrekt rapporterat, och glatt påhejat av kommentarfältens pöbel, medan den tynande, uppgivna vänster som fanns kvar hukade i sina stängda små facebook-grupper och bakom låsta twitterkonton, där man uppgivet ojade sig över världens tillstånd och arrangerade små och effektlösa demos och sociala medie-kampanjer.

Det var förståeligt att allt färre orkade hålla på i det klimatet. Inte blev det bättre av att regimen effektivt underminerat alla möjligheter att försörja sig som kulturarbetare och debattör genom att avskaffa presstöd och stödet till kulturtidskrifterna och skurit ned på alla övriga kulturbidrag. Då man samtidigt höjde fattigpensionerna och införde en tandvårdsreform som lät alla studenter och pensionärer få lika billig tandvård som flyktingarna förut fick, kunde kulturarbetarnas protestlistor och manifestationer i protest mot kulturslakten enkelt avfärdas som “kulturelitens kamp för sina privilegier”.

När pengarna och plattformarna försvann så försvann också en stor del av dom som hade utgjort den bredare vänstern på den tiden som det gick att göra karriär den vägen. Och på de kommersiella plattformar som fanns kvar byttes de gamla profilerna ut, och ersattes av nya, mer i takt med sin tid. Heberlein ersatte Pascalidou. Tino ersatte Jerzy. Teodorescu ersatte Wolodarski. Och andan spred sig i det som återstod av kulturlivet. Katerina Janouchs radikala feminism istället för Maria Svelands. Marcus Birros begrepp om folket istället för Athena Farrokzads marginaliserade grupper. Johannes Nilssons hånfulla cynismer istället för Johannes Anyurus inkännande poesi.

Till sist var det bara kärnan kvar. Det lilla fåtal som orkade kämpa. Som inte gav upp. Som drevs av något annat. En liten och krympande grupp. Åtta personer under seminariet. Dessutom en åldrande grupp. Dom flesta var i hans ålder. Människor han kände eller i alla fall kände igen. Människor i hans egen ålder. Några lite yngre, en av dem verkade vara där med sin mor. De var som Fib-Kulturfront hade varit när Myrdal ännu levde. När FiB:arna ännu levde. Och snart skulle den autonoma vänstern vandra samma sorgliga väg.

Men under tiden fick de hållas. De fick till och med fortfarande lite bidrag. Små bidrag till studiecirklar, seminarium och föredrag. Små bidrag för att främja politisk mångfald med utrymme även för extremister, som regimen så liberalt uttryckte saken. Även NMR fick samma slags bidrag. De enda som inte fick något var muslimerna och de etniska föreningarna, för att motverka terrorism och rasism. Men Negri och den sociala strejken godkändes ändå, i yttrandefrihetens heliga namn.

Men när allting kom omkring var kanske skillnaden inte så stor. Det kanske hade känts som de hade mer makt förr i tiden, när deras röster kunde göra sig hörda, när rörelsen var stor med intensiv aktivitet. När man ändå vann sina små segrar. Hindrade REVA. Stoppade utvisningar. Blockerade NMR. Byggde upp kulturhuset Cyklopen efter att den bränts ned. På den tiden hade det ändå känts som om de hade makt i sina händer. Det fanns en illusion av makt som de själva lät sig luras av i nästan samma grad som den tidens hysteriska högerradikaler, som på allvar trodde att “vänstern” styrde samhällsutvecklingen.

Men alla riktigt viktiga, avgörande kamper förlorades redan då. EU-anslutning, nedskärningarna, privatiseringarna, Sverigedemokraterna. Hela omvandlingen av samhället till ett halvprivatiserat konglomerat av funktioner som hade stött sig på vänstern när det behövdes men nu stödde sig lika obekymrat på högern. De enda frågorna som man hade haft den minsta framgång i var sådana som var gynnsamma eller irrelevanta för kapitalismen. Kvinnans frigörelse till producenter och konsumenter. Invandringen som gav dem en rasifierad underklass att exploatera vid behov. HBTQ-frågorna. När allt kommer omkring var kapitalismen likgiltig till om du var kvinna, svart eller queer, bara du deltog i samhällets strävan att uppnå medelklasstillvaron.

De hade i allt väsentligt varit kontrollerad opposition. Och nu var han museal opposition, när han började läsa sitt föredrag med trött och robotlik stämma för sina gråa kamrater.

Vill ni ha mer allegoriska framtidsberättelser? Swisha 0709502758, märk gärna “Tyckonom”

#HeToo

malcomekis

En god vän i tyckarbranschen var nyligen på en branschfest, där han kom i diskussion med ett par andra tyckare. Han berättade om samtalen för mig, och jag tyckte de var tillräckligt illustrativa för att föra vidare, naturligtvis utan att peka ut någon vid namn.

Den första diskussionen kretsade kring den så kallade “orten”, det vill säga invandrartäta och socialt utsatta förorter. Tyckaren i fråga sade sig själv bo i “orten”, och menade att min vän hade en förvrängd bild av tillvaron i dessa orter. Egna erfarenheter är väl inget märkligt eller ohederligt argument, särskilt inte i informella samtal, även om det kan diskuteras huruvida Bandhagen verkligen utgör “orten” i den mening ordet vanligen används.

Men sedan tog hon det hela ett steg längre, när hon menade att min vän rent generellt saknade livserfarenheter, och förklarade för honom att man inte kan lära sig om livet genom att läsa i böcker. Hon är sju år äldre än honom och känner honom inte särskilt väl, och har därför varken anledning att förutsätta att hon med ålderns rätt besitter väldigt mycket mer livserfarenhet, eller någon egentlig uppfattning om vilka livserfarenheter han har, förutom det som kan utläsas ur hans krönikor.

Sedan tog hon det hela ännu ett steg längre, och började föreläsa för honom om hur man måste LEVA och KÄNNA och inte bara LÄSA för att verkligen förstå hur livet funkade. Till saken hör att min vän är autist, och har som sådan ett något annorlunda känsloliv än det normala. På den ytligaste nivån kan det verka omtänksamt att säga åt en autist att bli bättre på att känna, men det är ungefär samma slags omtänksamhet som man uppvisar när man ber en person med ADHD att “skärpa sig”.

Tyckaren i fråga är visserligen känd sedan tidigare för sina svårigheter med att leva sig in i hur andra representanter från den intersektionella matrisen upplever sin vardag. Kanske har hon en egen funktionsvariation att brottas med? Men när min vän sedan redogjorde för nästa samtal såg jag ett mönster.

Denna tyckare har en annan profil än den föregående. Hon är äldre och inte uttalad marxist i samma grad, utan mer influerad av grön primitivism och konsumtionskritik i sitt tyckande. Hon har heller inte samma dokumenterade historia av inlevelseproblem i förhållande till andra grupper än sin egen. Hon var icke desto mindre mera påstridig, nästan aggressiv i sin diskussion med min vän. Och hon återkom hela tiden till sina känslor.

Jag KÄNNER inte så. Jag KÄNNER såhär. Mina KÄNSLOR säger mig att du är fel ute i dina resonemang. Problemet var faktiskt i grund och botten hans autism, som gav honom ett ensidigt fokus på siffror, som högern, istället för att KÄNNA KÄNSLOR, som vänstern.

Nå, jag ska inte bli alldeles för upprörd å min väns vägnar. Jag har själv raljerat om hur libertarianism är en autistisk ideologi, och även om min autistiska vän betraktar sig själv som marxist tror jag fortfarande att det ligger något i det. På så sätt är jag väl delvis överens med tyckaren i fråga, att kall rationalism i högre grad förknippas med “höger” idag. Men jag skulle nog inte säga det till en främmande kollega om jag inte var riktigt full eller påtänd.

Samtidigt ligger det någonting i det resonemang jag la i munnen på den libertarianska huvudpersonen i min ljudnovell “BTC”:

Det är inget fel på känslor i sig, och det är inte ens något fel på att grunda sina beslut på sina känslor. Det är ju i grund och botten känslorna som avgör vilket slags samhälle man vill ha, för att ta ett relevant exempel.

Samtidigt kan man inte alltid utgå från sina känslor i varje enskilt beslut. Man kan jämföra med barnuppfostran. Vill man sitt barn väl så sätter man gränser och uppfostrar barnet, så att det växer upp till en flitig och disciplinerad individ. Men för att kunna göra det så måste man ibland fatta beslut som skapar konflikt. Barnet bli argt, börjar gråta, och du känner dig som en skitstövel. Ändå måste du agera på ett sätt som alltså strider mot dom känslor som du känner i stunden.

Denna betoning på känslornas primat, som i dessa samtal med en autist närmast tog sig uttryck som en emotionell chauvinism, är med andra ord något som blivit typiskt för den moderna vänstern. Den medför vissa inneboende problem, som min libertarianska karaktär beskriver i citatet: om du låter dig vägledas av känslor i varje enskilt beslut kommer du få svårt att uppnå de långsiktiga mål som förr eller senare kräver att du går i konflikt med dina känslor.

Jag kallade nyss denna emotionella chauvinism för “kvinnligt kodad”. Med detta menar jag att det framförallt är något inlärt: kvinna är ju någonting man blir. Denna typ av mikroaggression blir naturligtvis mest tydlig i relation mellan en “känslobärare” och en autist, men mer vardagligt är det vanliga mönstret att utövaren är kvinna och offret är man, även om detta naturligtvis inte är någon biologiskt grundad regel: det motsatta förhållandet förekommer utan tvekan, samt inom de olika könen. Ändå kan man kalla det för ett uttryck för “toxisk feminitet” då den möter kriterierna för manliga motsvarigheter: en traditionellt kvinnlig norm som är skadlig för samhälle och individ.

Nu skulle man kunna hoppa rätt ned i alt-right-tunnan och se beteendets utbredning som en konsekvens av tilltagande kvinnlig närvaro i det offentliga rummet. Men jag lämnar fedoran på hatthyllan, och pekar hellre på att beteendet snarare förstärks av den klickonomiska logiken som råder på sociala medier, där det huvudsakliga målet för en text är att spridas genom diskussion. Ju mer känslor en text väcker, desto mer diskuteras den och sprids.

Det är naturligtvis inte nödvändigt att en text i sig är känslosam för att väcka känslor och spridas, men det underlättar känslosam spridning till den grad att det skapas ett memetiskt tryck på hur tyckarna väljer att uttrycka sig och – i slutändan – tänka. Detta betyder inte enbart kvinnligt kodad vänstersinnad känslosås, utan gäller lika väl för de ilskna och hånfulla inlägg många nog förknippar med högern. Är detta utbyte av känslor att föredra framför utbyte av argument i en debatt? Ett diplomatiskt svar på frågan vore att det i alla fall är problematiskt.

På individnivå kan den här formen av känslomässiga övertramp mot en främmande individ (du saknar livserfarenhet, din autism är problematisk), som utgår från en upplevd emotionell överlägsenhet, faktiskt betecknas som ett slags emotionellt tafsande, en kvinnligt kodad motsvarighet till de mera manligt kodade sexuella tafsningar som varit i sådant fokus nyligen. Kanske behövs det någon form av metoo-liknande kampanj för att uppmärksamma även denna form av övertramp? Inte så att de skyldiga med nödvändighet måste jagas bort från anställningar och uppdrag, utan snarare bara tänka över sitt beteende?

Vill ni ha mer oberoende åsikter och skvaller? Swisha 0709502758, märk gärna “Tyckonom”

Introduktion: Tillbaka i galären

pullmeback

För ungefär ett år sedan tröttnade jag på samtiden. Jag och Kristoffer Svensson övergav den ganska framgångsrika och samtidsspanande podcasten Magister, då det kändes som vårt samtal började röra sig i allt snävare cirklar och närmade sig det rena gnället. Jag avföljde dessutom alla på twitter och dolde alla mina kontakter på Facebook. Jag ville helt enkelt inte se mer av flödets åsikter och samtidsspaningar. Till ganska stor del berodde mättnaden nog på att jag satt och slutredigerade min bok “Tyckonom” som samlade mina samtidsspaningar från de föregående fem åren till ett slags bokslut, samtidigt som jag ägnat en rätt stor del av det dramatiska året 2016 åt att spana in samtiden i Magister samt att käbbla i facebook-gruppen Hatklubben.

Min ambition var att istället ägna mig åt skönlitterärt författarskap till min och Kristoffers andra podcast “Bibliotek”. Det gick väl bra på så sätt att jag producerade mer litteratur än någonsin förr. Under 2017 producerade och publicerade jag mer material än jag sammanlagt hade gjort under den tid som gått sedan jag publicerade “Recension” 2002. Jag nådde också ut till en större publik än tidigare. En spelning är nog inte lika med ett sålt exemplar (folk slutar lyssna, lyssnar i omgångar på olika apparater vilket räknas som separata spelningar, autospelningar från folk som lyssnar på den föregående filen och så vidare) men med 6-7000 spelningar per utgåva nådde jag nog ändå en större publik än jag gjorde med Recensions sedan länge slutsålda upplaga på 2000 exemplar. Allt var, kort sagt, bättre än någonsin.

Men det räckte ändå inte riktigt till. Inte ekonomiskt, med en Patreon knappt över 400 dollar, inte när det gäller erkännande, då Bibliotek varken uppmärksammats av press överhuvudtaget eller bekräftas av lyssnare särskilt ofta, inte vad det gäller behovet av utveckling, där antalet spelningar och publik bekvämt parkerat sig på samma nivå, men i slutändan inte heller intellektuellt. Jag älskar att skriva skönlitterärt och vill även fortsättningsvis ägna merparten av min arbetstid åt det, men nu börjar den där samtidsmättnaden långsamt försvinna och ersättas av en tilltagande hunger.

Folk fortsätter ju tycka så mycket och så dumt därute. Samtalet och samhället utvecklas, och jag finner att jag allt oftare börjar lägga till och korrigera de teorier jag la fram i “Tyckonom” i mitt irriterade huvud. Det har helt enkelt åter börjat uppstå ett pockande behov av att genom torr och nedlåtande analys försöka bevisa mig själv lite bättre än alla andra.

Det är möjligt att jag hade kunnat behärska mig ändå om jag hade kunnat ägna mig på heltid åt skönlitterärt författande, och till ganska nyligen hade jag faktiskt gott hopp om att kunna göra det. Genom att maila länken min lilla följetong om Johnny Bode, “I Fredens hemliga tjänst”, tillsammans med en presentation av mig själv och mitt arbete till en förläggare på litteratur-streamingtjänsten Storytel lyckades jag få ett möte för att pitcha någonting till deras inhouse-serie “Storytel Originals”. Det blev ett bra möte, jag är duktig på möten. Charmig och bra på att sälja in mig, vilket kanske låter otroligt för er som bara känner mig genom skrift men icke desto mindre är sant.

Kanske var jag alldeles för duktig, för jag gick därifrån fullständigt övertygad om att jag hade mer än halva inne. Och även om jag var beredd på att skriva precis vad som helst som de efterfrågade så ville de faktiskt se mer av min föreslagna pitch, en historisk berättelse från tiden kring Stockholms Blodbad, och bad om en pilot att ta ställning till. Jag hade nämligen noterat att de saknade en rejäl historisk berättelse av Conn Iggulden-slag i Storytel Originals-utbudet, och tänkte att ett dynamiskt företag borde vara särskilt intresserade av att utvidga sin marknad med nya genrer och målgrupper.

När jag sedan fick ett stipendium från författarfonden stod det fullständigt klart att mina sju feta år bara hade börjat. 90% av stipendiet rök visserligen i dom skulder jag ackumulerat under de föregående magra åren, men snart nog skulle ju Storytel-pengarna trilla in, och sedan skulle kultursveriges hanrejer få mitt geni så jävla långt nedkört i halsen så att dom kräktes. Ljuset i änden av tunneln lyste allt starkare, och inför nyåret skrev jag en skrytstatus på Facebook om hur produktiv jag varit 2017, och utlovade ett ännu mera produktivt 2018, med mitt Storytel-projekt i åtanke.

Att skriva en historisk roman är ett av mina absoluta drömprojekt, så när jag väl fått allt annat ur vägen och sagt upp mig från alla mina tråkigare uppdrag satte jag igång och skrev ganska raskt en både välskriven och spännande berättelse i samma andra som “Game of Thrones” (Tv-serien, inte de svamliga böckerna) och Ken Folletts “Svärdet och Spiran”, full av spänningsmoment och inspiration. Sedan skickade jag ut den till några facebook-vänner med god smak, och strömlinjeformade sedan texten efter deras åsikter och råd till den bästa jävla pilot som skrivits på svenska.

Samtidigt utkom årets första nummer av tidningen Filter, som dominerades av ett stort reportage om min kompis och tidigare uppdragsgivare Chang Frick. Det var jag som hade tipsat Christopher Friman om att Chang var ett jävligt bra ämne för ett reportage i Filter-stil, och jag uttalade mig också i reportaget som tidigare Filter-medarbetare. Tillsammans med mitt friexemplar fick jag därför också ett presentkort på systembolaget från Christopher, den bästa present man kan få, som tack för detta samt tidigare reportagetips. (OBS till alla hatare: jag känner Friman sedan tidigare så detta var en privat present och inte en otillbörlig gåva från redaktionen) Jag köpte en flaska konjak och en flaska prosecco för att kunna fira med stil när Storytel väl fick tummen ur arslet och godkände min givna jättesuccé.

Så kom till sist beskedet: tack men nej tack. Välskriven och genomarbetad men passar inte vår utgivning. Mailets text försvann i en dimma medan världen föll samman omkring mig.

Det blev en hatfylla istället. Hitlerdrinkar snarare än kejsardrinkar när jag satt i min ensamhet och for ut mot världen omkring mig. Allt var naturligtvis Changs fel! Den där smutsiga tattaren hade smittat mig med sin mediala spetälska! Klart alla på Storytel läste Filter, medelklassens tidning nr 1. Och klart de fick PK-frossan grande när de såg mitt namn där, som en tidigare medarbetare, där jag typ skröt om hur jag släpade Birgitta Ohlssons namn i smutsen! Klart de där jävla småborgarna inte ville ha med mig att göra, jag var ju nedsmutsad av CHANGS JÄVLA TATTAR-AIDS!!!! MEN JAG SKULLE FAN VISA DOM JÄVLARNA!!! DOM SKULLE BLI SOM DEN DÄR FITTAN SOM NEKADE BEATLES!!!

I bakfyllans verklighet insåg jag ganska snart att jag inte hade några som helst möjligheter att utkräva någon Beatles-hämnd. Det var ju det jag behövde Storytel till, en plattform för att nå en större publik, och den enda andra tillräckligt stora plattformen i landet är ju Bonniers, där jag garanterat är internt svartlistad genom mina samarbeten med tattar-Chang och fittyxe-Kristoffer.

I takt med att den tunga dagen framskred började ett plågsamt minne dessutom tränga sig på, nämligen minnet från Bo Widebergs “Kvarteret Korpen”, där huvudpersonen råkar ut för exakt samma sak. Han har ett positivt möte med förlaget som leder till ett tack men nej tack. Det är ju precis så stora förlag gör. De tar möten och sen tackar de nej i de flesta fallen, och enda skillnaden mellan mig och Tommy Berggrens karaktär är att han var en naiv snorunge medan jag är 40 år och borde fucking veta bättre.

Sedan kollade jag adlibris boktopp och den såg ut såhär:

topp.l

Självhjälp, träning, kost och en barnbok. Fick inte med hela i mitt urklipp, men de fem nedre platserna var samma sak. Enda skönlitteraturen var den kommande Lars Kepler-boken. Sveriges mest sålda skönlitterära namn lyckades alltså ta sig in med en enda placering på top tio. I övrigt non-fiction. Den kommersiella skönlitteraturen är död. Jag kunde lika gärna hålla på med poesi.

Och den enda non-fiction boken på topp fem med någon slags verkshöjd är Jordan Petersons självhjälpsbok. Som blivit en bestseller enligt exakt de regler som jag beskrev i min bok “Tyckonom”, genom att boken eller författaren diskuteras på sociala medier. Skönlitteratur diskuteras betydligt mera sällan. Det är på så sätt vi som vill arbeta intellektuellt tvingas slava under våran samtid. Och nu är jag tillbaka vid min åra, redo att fortsätta ro till slavtrummans rytm.

Förstå mig rätt nu, jag har inga illusioner om att jag skulle bli en viral Jordan Petersson. Jag tänker inte skriva om varken invandring, sverigedemokrater eller samhällskollaps, annat än indirekt. Det som intresserar mig är det meta-perspektiv jag tog upp i “Tyckonom”, en tråd värd att ta upp i första hand för att jag tycker det är roligt att skriva om. Det här blogginlägget har varit det roligaste som jag skrivit på länge, och jag behöver nog den här formen av intellektuellt skiftesbruk för att upprätthålla den skönlitterära inspirationen för Bibliotek. Jag tänker dessutom hålla fast vid mitt Facebook-löfte och vara mer produktiv det här året än någonsin förut, och då räcker Biblioteks feed helt enkelt inte till.

Men en sak tänker jag i alla fall ta efter andra bloggande tyckonomer, och det är det skamlösa swishtiggeriet. Även om jag inte primärt gör det här för pengarna, så behöver jag pengar för att kunna prioritera det här.

Så om ni vill se mer oberoende tyckerier, swisha valfri summa till 0709502758, märk gärna “Tyckonom” för att skilja från mitt swish-tiggeri på Bibliotek.

Uppdrag tas emot på schipperke77(snabel-a)hotmail.com. Jag skriver vad som helst för vem som helst om pengarna är de rätta. Ju tråkigare uppdrag ju mer pengar givetvis. Förfrågningar om gratisarbete kommer dock bestraffas med förnedrande uthängning så låt bara bli om du inte har råd.

Nudes och skamliga förslag kan lämnas i PM till min Facebook eller twitter men get to the point i så fall, jag är en upptagen man som inte har tid med någon småborgerlig jävla “flört”.