Valet del 2 – De stigande förväntningarnas besvikelse

jimmie

Valet blev en stor seger för högern, och allra störst blev segern för Sverigedemokraterna. Vänstern gjorde följaktligen ett katastrofalt val. Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin, men även vänstern i sin helhet tappade väljarstöd. Vänsterblocket tillsammans fick 40% av rösterna, det sämsta valresultatet för vänstern i sin helhet sedan 1920.

Med tanke på att de övriga vänsterpartierna (S, MP & F!) tillsammans tappade nästan 8 procentenheter, ser Vänsterpartiets uppgång med 2,3 procentenheter ganska blygsam, nästan misslyckad ut. Vart tog de andra vänsterväljarna vägen?

Många måste ha gått högerut, till Alliansen eller SD. Vilket innebär att vi, för första gången sedan det tidiga 20-talet, är ett land med en stabil politisk högermajoritet, en högermajoritet där det konservativa blocket dessutom är störst.

Jämför man med året 1968, som flera har använt som referenspunkt till de konservativa brytpunkts-året 2016, så har tidsandan gett ett helt annat avtryck i valresultat. 1968, den radikala vänsterns år, vann Richard Nixon valet i USA medan VPK bara fick 3 procent i det svenska riksdagsvalet. 1968 års rörelse saknade det folkliga stöd som valresultatet 2018 visar på.

Ändå togs valresultatet emot med öppen besvikelse av Sverigedemokraterna. Partiets gruppledare i riksdagen skrev ett Facebook-inlägg som hade varit logiskt om han varit Kasselstrand med 0,3 procent och skulle skjuta sig i en bunker, snarare än en ledande företrädare för ett parti som ökade med ett helt Miljöparti, vilket var den största ökningen för ett enskilt parti. Bland nätets många anhängare togs valresultatet emot med bestörtning och anklagelser om valfusk.

Spektaklet togs tacksamt emot av en hånfull vänster vars lättnad på sina håll nästan övergått i triumf, när man försöker argumentera för vem som egentligen borde få bilda regering baserat på mandatfördelningen för de bägge blocken minus SD enligt en ny regel man dragit ur tomma luften om att “störst block regerar”.

Hur kan ett så tydligt valresultat vantolkas på det här sättet? Varför ser inte vänstern sin egen katastrof och Sverigedemokraterna sin egen seger? Det handlar förstås om psykologi, men på en kollektiv, social nivå, förstärkt mer än någonsin tidigare av sociala medier.

Sverigedemokraterna, både partiets anhängare och ledning, förväntade sig ett mycket högre resultat än 17,5 av flera skäl. Det första skälet är förstås att många väljarundersökningar innan valet visade att SD skulle få långt över 20 procent, gå om Moderaterna och bli näst största parti. En del visade till och med att de skulle gå om Socialdemokraterna, vars siffror i undersökningarna var katastrofala.

Alla väljarundersökningar visade inte att SD skulle få så höga siffror. Men år 2014 hade SD underskattats i väljarundersökningarna innan valet, och det absolut vanligaste tankefelet är att bedöma framtiden utifrån det förgångna. När vallokalsundersökningarna kom 2018 slog mången sverigedemokrat ifrån sig siffran med förakt, vis av erfarenheten från förra valet som träffade så lågt och fel.

När det gäller Sverigedemokraternas kärna och ledning, som varit med partiet sedan 90-talet, så hade partiet fördubblats eller mer i fyra val i rad. Partiets allra största framgång mätt i ökning kom i valet 2002, då de fick mer än tre gånger så många röster som i valet 1998. Sedan dess har partiet fördubblats i varje val med nästan kuslig precision. År 2006 fördubblades partiet med en tiondels procentenhet extra, år 2010 fördubblades partiet minus en tiondels procentenhet. Den färskaste upplevelsen är valet 2014 när partiet mer än fördubblades, med 1,5 procentenheter extra, och blev riksdagens tredje största parti.

När detta blivit ens normala upplevelse av val blir allt utom en fördubbling naturligtvis en besvikelse. Särskilt när alla omständigheter tycks ha varit till Sverigedemokraternas fördel, mer än i något annat val. Mandatperioden har präglats totalt av deras viktigaste fråga, där verkligheten dessutom enligt nästan allmänt konsensus givit Sverigedemokraterna rätt på flera centrala punkter: invandring kostar, invandrare är överrepresenterade i många grova brott, påtvingat tiggeri existerar och så vidare.

Men framförallt har de största partierna gett Sverigedemokraterna rätt i att vi inte kan ha hur mycket invandring som helst, i bjärt kontrast till hur det lät från allihop vid förra valet, “öppna era hjärtan”-valet. Nog måste väljarna se igenom deras hyckleri och rösta på partiet som alltid haft rätt, tänkte sverigedemokrater från gräsrot upp till ledning, som förberedde sig på sin största seger efter ett pärlband av segrar, en lika strålande serie som någonsin stormaktstidens krigarkungar och fältherrar.

Valet 2018 skulle bli ett Breitenfeld, ett Jankov, ett Narva. Eller kanske till och med ett lika överraskande som triumferande tåg över Stora och Lilla Bält, där man skulle slå ut Sossarna som största parti och rentav nå uppåt 30 procent.

Inga drömmar var för stora inför valet 2018, efter en mandatperiod som präglats av flyktingkris, vårdköer, bostadsbrist, gängskjutningar, gruppvåldtäkter, terrordåd och knäppa kulturprojekt som alla hånade på sociala media. Hur någon alls skulle kunna rösta på Stefan Löfven var det stora mysteriet, och den största förhoppningen var att MP skulle åka ut i svallvågorna av SD:s enorma jordskredsseger.

Så var stämningen på sociala medier inför valet, och inte bara i sverigevänliga kretsar. Vänstern hade lärt sig läxan från förra valet, när de flesta trott på lägsta möjliga siffror för SD och högsta möjliga för MP, som många undersökningar visade som tredje största parti. Nu förberedde man sig istället på riksdagsvalet 1932. Slaget var förlorat på förhand och nu väntade brunskjortornas parlamentariska anstormning.

Men den viktigaste källan till besvikelsen och lättnaden var den bild av rikets och befolkningens tillstånd som framträdde på sociala medier, där det politiska paradigmskifte valet bekräftade redan hade hänt, från 2016 och framåt. Efter flyktingkrisen, ett fullständigt spektakel med sina stolta ord och skamsna kovändningar, och ännu mera efter nyårsnattens massövergrepp i Köln och på andra platser, förändrades den tyckonomiska spelplanen på social medier snabbt och radikalt. Lika dominanta som vänstern hade varit på kultursidor och sociala media fram till valet 2014, lika dominanta var den nya, konservativa högerns konvertiter och stjärnskott fram till valet 2018.

Joakim Lamotte, Ann Heberlein, Katerina Janouch, Tino Sanandaji och Jens Ganman hade tiotusentals följare på sina sociala medier som delade och kommenterade deras inlägg med frenesin hos fanatiska anhängare, medan vänsterns tidigare profiler metooades, drog sig undan eller ropade ut i en öken av de närmaste vännernas delningar och likes. Hade valet enbart berott på de sociala mediernas dynamik hade högern fått åttio procent, och den konservativa högern egen majoritet.

Det är också här som högerns seger kan bli till aska i munnen. För liksom de sociala medierna förstärkte den triumferande högervågen till en fullständig dominans, kan högerns besvikelse och förlust mycket väl förstärkas på samma sätt.

Från mindre begåvat vänsterhåll – en tyvärr växande del av den krympande vänstern – har det sedan 2006 spekulerats i att de högerkonton som gör sig breda på sociala medier till stor del är multikonton, bottar eller ryska troll. Men det som utmärkt högerns konton under mandatperioden är deras höga aktivitet, medan vänstern i hög grad retirerat från sociala media. Är du tillräckligt aktiv i att dela, lajka, kommentera och lyfta fram så behöver du inga multikonton eller bottar. Och om du blockar allt och inte vågar dig ut ur dina trygga rum så får dina idéer begränsad spridning. Det finns inget mysterium där som kräver en rysk förklaring.

Faran för högerfolket ligger naturligtvis i att besvikelsen övergår i uppgivenhet, att de drar sig tillbaka från sociala medier, eller i alla fall slutar dela, lajka och swisha sina sanningssägande idoler till de senaste årens dominans. En sådan utveckling – sjunkande trafik för högersidor, sjunkande lajks och swish för influencers – skulle förstärka bilden av en slagen höger på reträtt, vilket förstärker depressionen i en nedåtgående sprial.

Vänstern har redan genomgått en liknande utveckling, efter valet 2014. Som jag skrev lite längre upp blev det valet en besvikelse för vänstern – trots att det egentligen var en framgång. SD gick visserligen fram väldigt starkt, men de väljarna tog de framförallt från Moderaterna, som gjorde ett katastrofval och tappade över 6 procentenheter. Riksdagens vänsterpartier stod visserligen still – S och V gick fram med 0,46 procentenheter medan MP gick bak med 0,45 – men F!:s ökning med 2,72 procentenheter får ändå räknas till vänsterblocket, för det hade F! onekligen gjort i fall de kommit in i riksdagen. Viktigast av allt är förstås att en rödgrön regering, stödd av V, tog makten.

Resultatet motsvarade dock inte på långa vägar de förhoppningar vänstern hade byggt upp under sommaren. Förhoppningar som byggts upp på samma sätt som högerns inför årets val, i en ekokammare som förstärker trender och paradigm. Den stora skillnaden är att vänsterns ekokammare inte bara bestod av sociala och alternativa media, utan fick stöd i sin verklighetsuppfattning av ledande medier.

Men liksom dagens höger hade gårdagens vänster goda skäl till sina förhoppningar bortom ekokammarens överdrifter. Där fanns, som alltid, väljarundersökningar som pekade i önskad riktning. Men ännu viktigare var att i sommarens EU-val fick SD ett uselt resultat, MP ett strålande och F! kom in i EU-parlamentet. Det fanns anledning att tro att resultatet skulle upprepas i det riksdagsval som följde bara några månader senare.

En extra faktor värd att betänka i sammanhanget är att vänstern, på grund av sin egen ideologi, är väldigt obekväma i maktställning. Socialdemokraterna är naturligtvis ett maktparti, men den övriga vänstern kritiserar hellre makt än att inneha den. Mandatperioden 2010 till 14 passade därvidlag vänstern perfekt: man hade inte makten samtidigt som allt fokus låg på vänsterns svurna fiender i Sverigedemokraterna. I den kampen hade vänstern hela etablissemanget på sin sida: medier, kändisar, den politiska eliten, regeringen till och med – samtidigt som vänstern själva inte behövda ansvara för regeringens åtgärder. Frågan är om vänstern någonsin kommer få ha kakan och äta den på samma sätt igen.

Jag har inga siffror som stödjer mig i detta, utan ger mig nu helt och hållet ut på spekulationens tunna is. Men min upplevelse var att vänstern, som dominerat sociala och etablerade medier fullständigt under mandatperioden 2010-14 (“peak PK” som man skulle kunna kalla det), tappade luften efter valet. Det blev inget F! i riksdagen, MP tappade positionen som tredje största parti till SD och Löfvens regering kunde bara regera på allianspartiernas nåder. Det som kändes som en förlust blev också under mandatperioden till en förlust – även om man inte lyckades dra nederlaget ur segerns käftar på allvar förrän efter flyktingkrisen.

Man kan naturligtvis ifrågasätta om några sådana kataklysmer ligger framför högern. En konjunkturnedgång är att vänta under mandatperioden, liksom en spräckt bostadsbubbla. Men dessa eventuella händelser slår inte mot högerns grundläggande idéer på samma sätt som flyktingkrisens haveri torpederade den hegemoniska idén om Sverige som en moralisk stormakt. En väl hanterad kris kan till och med stärka sittande regering – vilket 2010 års val om inte annat gav prov på. En kris kan förstås också stärka missnöjespartiet Sverigedemokraterna i högre grad än vänsterns städade opposition – särskilt om landet kommer styras genom breda överenskommelser över blocken på det sätt som alla kloka liberaler förespråkar.

Så något dramatiskt paradigmskifte som det vi nyss upplevt är inte att vänta, utan det högern riskerar är snarare att sakta dräneras på energi när besvikelsen ersätts av uppgivenhet och depression. Även om detta kanske inte kommer innebära att man tappar mandat 2022, så riskerar man att förlora det viktigare, metapolitiska spelet. De politiska partierna är trots allt relativt tomma kärl som kan fyllas med innehåll. År 2014 gick sju av åtta riksdagspartier till val som en invandringssekt. År 2018 gick i alla fall fem av åtta partier till val som mer eller mindre skeptiska till alldeles för hög invandring.

Vänstern löper en liknande risk: att de tar fasta på känslan istället för resultatet och fortsätter se på valet med lättnad, kanske till och med som en liten seger istället för att gå in i det akuta krismedvetande som krävs. Olycksbådande tecken i den riktningen är ju det debila tjafset om vilket block som blivit “störst” – som att svensk parlamentarisk demokrati var en popularitetstävling minus SD – och den absurda förhoppningen om att på något sätt kunna behålla regeringsmakten, med stöd av till exempel C.

En vänster-mitten-regering av det slaget skulle med all säkerhet bli den stora katastrofen för vänstern, där nästa val – efter lågkonjunktur och spräckt bubbla i en omöjlig regering med den ideologiska motsatsen C – skulle motsvara och kanske till och med överträffa de chocksiffror väljarundersökningarna hotade med. Chansen att en regering med S, L och C skulle kunna hantera en allvarligt kris på ett sätt som väljarna uppskattar är minimal av den enkla anledningen att partierna inte är överens om någonting alls, och de ideologiska skillnaderna blir förstås akuta vid en kris.

Ibland är det kort sagt läge för en strategisk reträtt. Och Peter Wolodarski aint your fucking friend, vänstern. Wolodarskis plan verkar i princip vara att riksdagens partier, ett efter ett, kastar sig på svärdet för att förhindra minsta lilla sverigedemokratiskt inflytande fram tills partiet får egen majoritet. Efter det får man anta att planen är att Wolodarski skjuter sig själv och låter Caspar Optiz bränna liket.

Inget parti med självbevarelsedrift bör spela med i den morbida farsen.

Vill ni ha mer? Följ mig på Facebook eller Twitter, lyssna på mina poddar Tyckonom och Bibliotek, köp mina böcker, men swisha framförallt en uppmuntran till 0709502758, märk gärna din gåva “Tyckonom”

Advertisements

Valresultatet, del 1: Högerns seger på alla nivåer

valet2018

Det svenska riksdagsvalet 2018 blev oerhört märkligt på många plan, inte minst psykologiskt. Valkampanjen fördes i en nästan Weimar-liknande stämning, där alla stålsatte sig inför den högerradikala anstormningen.

När valresultatet sedan väl kom, ett mycket medelmåttigt svenskt resultat där sossarna gick tillbaka lagom mycket, SD gick fram lika lagom och inget parti åkte ut ur riksdagen, reagerade Sverigedemokraterna med öppen besvikelse och vänstern med en nästan triumferande lättnad. Hela landet var så uppjagade inför valets ragnarök att de hade inkasserat både vinster och förluster i förväg.

Vänstern har haft särskilt roligt åt Alternativ för Sverige, det högerradikala partiet som under förre SDU-ledaren Gustav Kasselstrand skulle ta sig in i riksdagen genom att mema Skurt och uppträda med dansande burkor. Men visst, jämfört med de högspända ambitionerna så framstår förstås 0,31 procent som en löjeväckande siffra.

Men om vi tittar närmare på siffrorna så ser vi att valet faktiskt också var en stor seger för den mer extrema del av högern Kasselstrand företrädde i detta val. I valet 2014 ställde ett högerextremt parti upp, Svenskarnas Parti, som skapade rubriker när deras torgmöten urartade i kravaller då motdemonstranter försökte ta sig fram till de fåtal högerextremister som vågat visa sig. Svenskarnas Parti fick 0,07 procent i valet 2014, eller 4189 röster. Partiet betraktade resultatet som ett stort misslyckande och lade ned.

AfS fick 20 290 röster i det här valet. Nästan fem gånger så många som SvP fick. Men AfS var inte det enda högerextrema parti som ställde upp i årets riksdagsval. Även NMR konkurrerade om de högerextrema väljarna och fick 2106 röster, vilket gav 0,03 procent. Förmodligen en besvikelse för NMR, men för extremhögern i sin helhet var årets val en mycket större framgång än de själva och deras motståndare verkar ha förstått. Från 4189 röster till 22396, från 0,07 procent till 0,34 procent.

Det är en mycket stor framgång på ett område som visserligen saknar direkt politisk betydelse, men samtidigt speglar en ganska viktig del av befolkningens engagemang. Småpartierna drivs av och vänder sig till idealistiska eldsjälar, politiska soldater, vars spridning av attityder och idéer i sin sociala och kulturella miljö har betydligt större påverkan på sin omgivning än vad deras röster har på valet. Ideologiska och metapolitiska pareto-effekter i form av vad man upplever som samhällets största och viktigaste problem, vilka frågor som diskuteras, vilka lösningar som är politiskt möjliga och omöjliga beror till inte ringa del på de här smågruppernas aktiviteter.

För den extrema vänsterns mikropartier var valet en tillbakagång. Kanske inte lika kraftig som extremhögerns motsvarande uppgång, men på de låga nivåer den extrema politiska vänstern numera befinner sig kan resultatet innebära ett oåterkalleligt steg ned till de politiska sekternas division där Europeiska Arbetarpartiet och Skånepartiet kämpar om att uppnå hundra röster.

Som extrema vänsterpartier räknar jag Rättvisepartiet Socialisterna och Sveriges Kommunistiska parti, som fick 1349 röster i valet 2014, vilket innebar 0,02 procent. Nästan nere på den sista decimal som valmyndigheten redovisar. År 2018 ställde RS inte upp, men även om SKP fick en mindre valframgång med 144 nya röster så täckte det inte upp för de väljare extremvänstern i sin helhet förlorade med RS. Med SKP:s 702 röster har extremvänstern nästan halverats, ned till 0,01 procent. Man kan säga att extremvänstern med nöd och näppe höll sig kvar ovanför en av valsystemets spärrar.

Högervågen bland mikropartierna tar emellertid inte slut på ytterkanterna. År 2014 gjorde de liberala och vänsterinriktade småpartierna ett sensationellt bra val, framförallt tack vare F! som med sina 3,2 procent lämnade mikropartiernas krets och kunde räknas som ett aspirerande riksdagsparti.

Men även bland de mikropartier som återstod höll den liberala vänstern ställningarna. Piratpartiet tappade visserligen nästan 12 000 röster och hamnade på 26 515 röster, eller 0,43 procent. Men de behöll ändå en överlägsen topp-position bland mikropartierna, följt av vänsterpartiet Enhet med 6277 röster på en andraplats. För Enhet blev valet 2014 en stor framgång, då partiet fick tio gånger så många röster som valet 2010, och ökade från 0,01 till 0,1 procent, vilket innebar att de vänsterliberala partierna sammanlagt fick 32 792 röster eller 0,53 procent.

För de konservativa mikropartierna blev det ett dåligt val år 2014. Det nya Kristna Värdepartiet fick visserligen 3533 röster, eller 0,06 procent, men SPI Välfärden, vars väljare jag räknar till de konservativa i den här sammanställningen, tappade samtidigt 7709 röster, så att de konservativa partiernas sammanlagda röster blev 6 922 , eller 0,11 procent.

Valet 2018 var en katastrof för de vänsterliberala mikropartierna. Piratpartiets ras fortsatte obönhörligt ned till 0,11 procent, ett tapp på 19189 röster. Men även Enhet förlorade röster, 1603 stycken närmare bestämt, och partiet gick tillbaka till 0,07 procent. Det nya vänsterliberala partiet Initiativets 615 röster kom inte i närheten av att väga upp när de vänsterliberala mikropartierna sammanlagt bara fick ihop 12588 röster, eller 0,19 procent, vilket innebar att de förlorade mer än hälften av sina väljare.

Istället ryckte de konservativa småpartierna fram med det nya partiet Medborgerlig Samling, vars profil i valet var åt det klart konservativa hållet. Liksom AfS hånas partiet för fullt på sociala medier, men bland mikropartierna är 0,19% en god siffra, som innebär 13056 röster och att partiet är lika stort som de tidigare mikro-hegemonerna Piratpartiet och Enhet tillsammans. SPI har visserligen fallit av från den konservativa sidan, men Kristna Värdegrundspartiet höll någorlunda ställningarna med sina 3202 röster, vilket ger de konservativa småpartierna 16258 röster sammanlagt, eller 0,23 procent. Mer än en fördubbling av 2014 års resultat.

Trenden bland mikropartierna följer med andra ord trenden bland riksdagspartierna, där förändringarna naturligtvis blir mycket mindre än på mikropartiernas snabbrörliga nivå. Men om man på ett sätt som liknar hur jag klassificerat mikropartierna delar upp några av riksdagens partier i höger- och vänsterradikala får man ett resultat i samma riktning.

I valet 2014 fick det högerradikala partiet Sverigedemokraterna 12,86 procent av rösterna. De vänsterradikala partierna, det vill säga det kluster av partier som på olika sätt befinner sig till vänster om Socialdemokratin, fick tillsammans 15,73 procent i valet 2014. Dit räknar jag V, MP och F!. Då F! inte tog sig hela vägen in i riksdagen fick de vänsterradikala partierna inte full utdelning i form av mandat för sitt faktiska folkliga stöd.

F!:s missade mandat 2014 döljer emellertid också den radikala vänsterns valförlust i år mätt i folkligt stöd. MP, V och F! får tillsammans bara 12,87 procent – en decimal mer än SD fick år 2014. Samtidigt som SD har vunnit mer än vänstern förlorat – hela vägen upp till 17,53. Detta bakslag för vänstern kommer dessutom i ett val där Socialdemokraterna tappat 2,75 procentenheter, ned till sitt sämsta valresultat någonsin. Detta till skillnad från exempelvis 1968 års val då VPK:s förlust mer än kompenserades av Socialdemokraternas klara seger när de för andra gången i historien vann en egen majoritet i valet.

Centerns uppgång har uppmärksammats, och Annie Lööf förs ivrigt fram som statsministerkandidat i medierna, medan många på vänsterkanten gläds åt Vänsterpartiets starka resultat. Då de båda i övrigt ideologiskt vitt skilda partierna förenades i sitt starka och ofta uttryckta avståndstagande till SD, blir deras starka val en slags markering från de som prioriterar att stänga ute SD och fortsätta med en generös migrationspolitik.

På andra sidan av den balansgungan hade samtidigt KD stora framgångar genom att närma sig Sverigedemokratiska ståndpunkter. Samtidigt som både S och M försökte, och till viss del också lyckades, avvärja den värsta katastrofen genom att signalera en strängare migrationspolitik.

Men den största och viktigaste skillnaden är att det samlade vänsterblocket, MP inkluderat, sjunkit ned till 40, 67 procent, mot 46,74 i förra valet, vilket som påpekat inte gav full utdelning i riksdagen i och med F!:s 3,12 procent. Det visserligen splittrade högerblocket, SD inkluderat, når 57,79 procent, mot 52,29 i förra valet. SD:s isolering innebär att högern inte kan utnyttja detta övertag fullt ut parlamentariskt, men minst lika viktigt är det faktum att nästan 60 procent av befolkningen är numera höger på ett eller annat sätt. Det är en enorm ideologisk förskjutning av Sverige.

Men högern är som sagt splittrad. Djupast i den gamla sprickan, mellan SD och Alliansen, där alliansens partier var betydligt mer liberala än SD, i synnerhet i migrationsfrågan. Och det är där den nya sprickan uppstått. KD gick till val på ett närmande till SD i sakfrågorna, om än inte politiskt. Den bakomliggande tanken var förmodligen att fånga upp de många väljare som såg ut att röra sig från M till SD och på så sätt ändå hålla dessa inom alliansen, för att inte tala om att hålla KD ovanför riksdagsspärren. Strategin var en stor framgång för KD, liksom alliansen, som därmed bidrog till att väga upp för tappet från M.

Så sakpolitiskt kan högern delas upp i en kategori för konservativa, dit jag räknar SD och KD. De fick tillsammans 23,85 procent. Förra valet kunde endast SD riktigt räknas i den här kategorin, då KD i stort sett följde alliansens liberalism, i synnerhet i invandringsfrågan. Så de konservativa partierna har på så sätt nästan fördubblats jämfört med 2014 då SD fick 12,86 procent. På andra sidan högersidans politiska spektrum har vi de liberala partierna, C och L, som tillsammans fick 14.10 procent, mot 11,53 i förra valet. En hygglig men jämförelsevis ganska måttlig framgång.

Mitt i har vi förstås M, som gick till val läckandes väljare för fullt, högerut till SD och vänsterut till C. Liksom S signalerade man striktare migration och krafttag mot brottsligheten, och precis som S landade man i ett resultat som var bättre än katastrof, men inte särskilt bra. Med tanke på hur opinionsmätningarna såg ut veckorna innan valet kommer de båda storpartierna förmodligen tolka valresultatet på samma sätt: de lyckades täta den största läckan, ut mot SD. Att hålla den läckan tät kommer vara högsta prio fortsättningsvis.

Det är där som valets stora skifte skett. Det är det som etablerar ett nytt paradigm.

Fortsättning följer

Om du uppskattade blogginlägget, swisha gärna 0709502758

Den medeltida kändiseliten och varför du inte ska bry dig om dem

kjelle

Med anledning av ännu en patetisk lista där eliten förklarar för folket vilket parti de absolut inte får rösta på – kommer säkert funka skitbra den här gången btw – är det många som på sociala medier retoriskt frågar sig varför man alls ska lyssna på kändisar. Jag tänker besvara frågan de egentligen ställer: varför man inte ska lyssna på kändisar.

Svaret på den frågan gavs egentligen under förra årets metoo-kampanj. Och då menar jag inte alla sexualbrott kändisarna ägnar sig åt – utan de strukturer metoo blottade.

Hade man kunnat tänka sig en Jean Claude Arnault härja omkring på samma sätt i bilhandlar-branschen? Pappersbranschen? IT-branschen? Finansbranschen? Naturligtvis inte. Sådana normala branscher är vid det här laget väl reglerade. Sexuella trakasserier, oönskade närmanden och våldtäkter från överordnade leder i reglerade branscher till avsked, åtal och skadestånd. För som anställd inom normala branscher har du dina rättigheter.

Inom kulturbranschen – den bransch som producerar de flesta av “kändisarna” – saknas i ganska hög grad normala rättigheter. Visst händer det att kulturarbetare lyckas landa en fast anställning. Men i regel arbetar du som frilansare. Har du väl kommit så långt så att du får en fast anställning befinner du dig ofta därmed i någon slags chefsposition, som redaktör, producent eller liknande.

Visst finns det ett par riktigt stora företag och institutioner – Dagens Nyheter, Sveriges Radio, Dramaten – där även en vanlig kulturarbetare kan avnjuta den fasta anställningens trygghet, men det undviks in i det längsta. Sveriges Radio är till exempel ökända för att deras anställningar alltid tar slut dagen innan de enligt rådande lag är tvungna att erbjuda fast anställning.

Kulturbranschen är dessutom oerhört liten. Jämfört med säg vård, IT, finans, matvaruhandel och andra branscher som befolkningen av olika skäl är i dagligt behov av, finns ett fåtal uppdragsgivare inom varje område. Ett fåtal tidningar, ett fåtal filmproducenter, ett fåtal gallerier, ett fåtal bokförlag, ett fåtal skivbolag och så vidare.

Små sammanhang och osäkra villkor gör kulturarbetaren oerhört utsatt och personberoende. Som skådespelare, musiker, författare, filmare är du alltid beroende av ett mycket litet antal personers ständiga välvilja. Om din chef inom äldrevården inte tycker om dig kan din tillvaro på arbetsplatsen naturligtvis bli en smula besvärligt. Men jävlas chefen för mycket kan du få stöd från facket – och du kan inte bli avskedad hur som helst.

Värt att notera att dessa rättigheter är själva ryggraden i det jämlika moderna samhälle vänstern under hundra års kamp lyckats uppnå – och saknas nästan helt i den bransch som mer än någon annan domineras av vänstern. Det är en ironi som den fortsatta texten kommer ge sin förklaring.

Utan dessa rättigheter får du nämligen ett socialt sammanhang som snarast liknar det medeltida samhället, där varje person var beroende av välgörare högre upp i rang: drängen till bonden, bonden till storbonden, storbonden till till adelsmannen och så vidare upp i hierarkin.

Detta skapade, och skapar, ett oerhört konformt samhälle där det är förenat med fara för karriär – och därmed liv – att sticka ut och gå emot strömmen. För om du gör dig ovän med de ovanför dig i hierarkin, blir du utstött ur gemenskapen. Och utanför gemenskapen fanns det intet. Den enda tillvaron som var möjlig utanför medeltidens gemenskap var skogsmännens fattiga, ensamma, eländiga och korta liv.

Så du levde ditt medeltida liv inom det sociala spelets regler: slickade uppåt, tog avstamp nedåt, skrattade åt storbondens skämt och hade aldrig en åsikt som gick emot din omgivning. En medeltida människa var bunden av sin gemenskap på ett sätt som få idag kan föreställa sig.

Förutom då kulturarbetare.

Kulturarbetare är på samma sätt som den medeltida människan fullständigt beroende av de överordnades välvilja och gemenskapens samtycke. Gör du dig ovän med redaktörer, producenter och gallerister, eller gör dig alldeles för obekväm på vernissage och releasefester, så stöts du snabbt ut ur gemenskapen.

Sådan är kulturarbetarens tillvaro. Detta gäller i ännu högre grad för framgångsrika kulturarbetare, så kallade kändisar. Anledningen till att de alls är framgångsrika är, om vi nu bortser från små små skillnader i talang och arbetskapacitet, att de skickligt lyckats klättra upp i hierarkin. Slicka uppåt, ta avstamp nedåt – och om någon Greve Arnault oombedd knullar dig i munnen så har du bara att svälja satsen och hålla käften.

Liksom på medeltiden skapar detta en särskilt människotyp: konforma, kuvade människor, socialiserade att anpassa sig till överordnade och sin omgivning. Att de gärna i sina verk och ritualer (“vilda” fester, drogintag, lössläppt sexualitet) återkommer till olika former av frihetsuttryck är förstås bara ett typiskt exempel på överkompensering.

Detsamma gäller förstås deras vänsterpolitiska hållning. Hade de på riktigt varit vänster, eller haft någon ryggrad att tala om, hade de naturligtvis tilltvingat sig samma rättigheter som alla andra arbetare äger, i kollektiv kamp.

Men då systemet fostrar individualism, ja, omhuldar det i kulten kring begåvning och inspiration, är denna kollektiva ansträngning givetvis omöjlig. Även om vi skulle bortse från det faktum att kulturens olika uttrycksformer dels kallar långt fler än de utvalda, dels inte är en direkt nödvändighet på samma sätt som det andra branscher producerar.

Så den vänster som ser en sista strimma patetiskt hopp i att något hundratal kändisar skrivit under ett upprop, eller de sverigedemokrater som känner sig hotade av detsamma, bör skruva ned sina förväntningar och farhågor avsevärt.

För precis som Kjell Bergkvist en gång i tiden talade om importerade skvallerkärringar som gav invandrare dåligt rykte för att idag predika antirasism, kommer Kjell och resten av listans kulturarbetare i framtiden anpassa sig alldeles utmärkt till rådande förhållanden.

Om det kommer begäras svenska värderingar, kommer de att predika svenska värderingar. Ty de saknar allesammans ryggrad. För utan sina rättigheter har de fostrats till ryggradslösa amöbor, i ständig synk med sin gemenskap.

Den som vill att jag ska ägna mer av min fritid åt blogginlägg av det här slaget får gärna swisha sin uppmuntran till 0709502758

Dan Eliasson, regeringarnas gunstling

daneliasson

För femhundra år sedan besteg Lunds ärkebiskop Didrik Slagheck bålet i Köpenhamn för att brännas levande. Fram till dess hade uppkomlingen, oäkta son till en präst, varit Kristian II:s gunstling och närmaste man. Men efter Stockholms blodbad, där bland annat två biskopar avrättades efter en snabb och summarisk rättegång, var påven rasande, och någon måste bära hundhuvudet. Didrik hade till stor del verkställt Stockholms blodbad medan kungen höll sig undan på Stockholms slott, och nu var det dags att göra den sista tjänsten åt sin konung och ta på sig skammen och straffet för dennes misstag.

Didrik Slagheck var långt ifrån unik. Igenom hela historien har hans roll återkommit i maktens cirklar: bödeln, hantlangaren, inte sällan framställd som den ondskefulla rådgivaren, en Grima Ormstunga som förvridit huvudet på den ädle Konungen. Hans roll var att tjänstgöra som maktens livlina för begånga misstag och sköld mot vreden från undersåtar eller andra makthavare. Så fungerade världen förr, när folk var obildade, vidskepliga och lättlurade.

År 2007 utsåg den borgerliga regeringen Dan Eliasson till generaldirektör på migrationsverket. 2011 gick han vidare till posten som generaldirektör på Försäkringskassan. 2014 utsåg den nya rödgröna regeringen honom till rikspolischef, och 2018 utsågs han till generaldirektör på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. En strålande karriär, i alla fall på papperet.

Men de myndigheter Eliasson ansvarat för har haft stora problem under hans ledarskap, och Eliasson har, i olika omgångar, utsatts för mycket hård kritik. Ibland av mycket goda skäl, som när han raderade tusentals av försäkringskassans mail. Både på Försäkringskassan och Polismyndigheten har personal dessutom vittnat om lågt förtroende för Eliasson. Trots detta är han den bäst betalda generaldirektören.

Med detta som grund har det bildats närmast en legend kring Dan Eliasson på de sociala mediernas moderna kyrkbacke, framförallt bland koleriska högertyckare. En legend som ungefär går ut på att Dan Eliasson på något sätt tvingade till sig utnämningarna av en hanrejad borgerlig regering, och att han medvetet, illvilligt och självsvåldigt saboterat sina myndigheter av ytterst oklara skäl. För de argaste och mest lågbegåvade brukar “sosse” duga som förklaring. En alternativ hypotes skulle väl vara att han, som gammal punkare, är tru mot sin ungdoms ideal och krossar myndigheter för att bereda väg för anarkin.

Nu har jag förstås inte större insyn i rekryteringsprocesserna till svenska myndigheter än vad random ilsken twittrare har. Men det tycks mig mera sannolikt, givet Eliassons lön och lysande karriär, att hans arbetsgivare tycker att han gör ett alldeles utmärkt jobb, oavsett deras politiska färg. Han bär nämligen hundhuvudet med bravur, och tar på sig allt det hat som annars skulle riktas högre upp när han ansvarar för myndigheter i kris eller besvärlig omorganisering. Att radera mail och rekrytera kompisar hör väl till syndabockens förmåner.

Till skillnad från Didrik Slagheck, Jöran Persson och andra historiska föregångare kommer han sannolikt inte avsluta sin karriär på bålet eller i galgen. I övrigt är det mesta sig likt.

Swisha gärna valfri summa på 0709502758 om du gillar mina texter. Bloggen kan följas på Facebook och författaren på Twitter

Durmaz, Arbogakvinnan och andra nätpsykoser

durmaz

Två nyliga händelser på sociala medier visar på hur långt vi är från att ta internetkörkort som nation betraktat. Förs och främst, och nyligast, tänker jag förstås på näthatet mot Jimmy Durmaz efter förlusten mot Tyskland i fotbolls-vm. Många blev förstås upprörda när Durmaz i slutminuten och helt i onödan fällde en tysk spelare precis utanför straffområdet vilket ledde till ett tyskt segermål i absolut sista sekund från perfekt frisparksläge.

Ganska omgående började det spridas uppgifter om att Jimmy Durmaz Instagram bombarderades av näthat. Ett icke-verifierat Fifa-konto rapporterade att Durmaz fått tusentals hatiska kommentarer, av vilka flera var rasistiska och hotfulla. TV4 rapporterade utifrån detta att Durmaz “Instagram fylldes av tusentals hatiska och rasistiska kommentarer”. Övriga media berättade att Durmaz fått utstå massivt hat med rasism och hotelser. Exempel på rasismen spreds i skärmdumpar på övriga sociala medier. Durmaz instagram kärleksbombaderades och ska nu vara uppe i 36 000 kommentarer. Det ursprungliga hatet begravdes i folkets kärlek, det bästa svaret på hat och rasism.

Nu började emellertid vissa tänka ett varv till. Någon som sett de där tusentals rasistiska hoten? Med 36 000 kommentarer börjar Durmaz instagram bli oöverskådlig, men skärmdumparna visade i alla fall tolv rasistiska och hotfulla kommentarer. Någon hade sett ett trettiotal. Men hade någon sett tusentals? Vad var källan till påståendet om det enorma rasistiska hatet? Jaså, ett FALSKT FIFAKONTO? PÅVERKANSOPERATION? RYSSARNA? VEM KAN VARA INTRESSERADE AV ATT SPRIDA BIDEN AV ETT LAND SÖNDERSLITET AV RASISM!!!!!!1!!

Ja, det är förstås lätt att håna alla sidor. Vad tror jag själv? Jag tror säkert Durmaz fick många arga meddelanden klockan 10 en lördagskväll efter att han precis förlorat en viktig match. Precis som Staffan Tapper hade fått om han hade haft Instagram 1974. En del av dessa kommentarer kommer anspela på hans ursprung, främst för att försöka såra så mycket som möjligt. Det är trots allt vad näthat handlar om. Du behöver inte längre sitta och skrika ut ditt impotenta hat mot teven, du kan leta upp föremålet för ditt hat på sociala medier och skrika av dig.

Men hur många kommentarer gick över gränsen till rasism och hotelser? Tusentals enligt TV4 som läst en tweet från ett icke verifierat Fifakonto. Ingen har sett dessa tusentals kommentarer. Men de har genererat 36 000 kärlekskommentarer bara på Instagram och tusentals sympatiyttringar på politiker och kändisar och vanligt folk på alla möjliga sociala medier. Man kan förstås se det som att kärleken övervinner hatet. Men man kan förstås också se det som ännu en internetpsykos. Som sådan är den förstås harmlös, nästan gullig, en mysig psykostripp som slutade i ett kärleksbombardemang och ett landslag som stod upp mot rasism. Problemet kokar egentligen bara ned till att stora tv-kanaler och människor har spritt osäker information och agerat på den.

Men vad spelar det för roll om det är tio- hundra- eller tusentals? Vad spelar en eventuell liten överdrift för roll, det är fortfarande näthat som inte borde tolereras? Det spelar roll för att tiotals skulle vara vad man normalt kan förvänta sig, hundratals hade varit ett skrämmande tecken i tiden, medan tusentals hade varit helt jävla galet, så galet att det nästan måste förklaras med organisering och konspiration.

intidurmaz

Durmazgate föregicks emellertid av en annan masspsykos på sociala medier, nämligen drevet mot twittraren Arbogakvinnan som kallade en femtonårig moppekille för en “tönt”. Den händelsen behandlar jag emellertid i det första avsnittet av min nya podcast Tyckonom, som ni förutom länken kan hitta på Itunes eller er poddspelare. Avsnittet gästas av Ola Söderholm från Februaripodden och Lilla drevet och har fått ett gott omdöme av de som har lyssnat.

Arbogakvinnan verkar hur som helst ta hela händelsen med ro, och den femtonåriga moppepojken har precis som Durmaz fått kärleksbombningar, säker med en massa swish som bonus, så även där blev konsekvenserna begränsade och milda. Men dessa ständiga anfall av masshysteri på sociala medier borde oroa fler än mig. Predikningar om källkritik må sälja bra, men källkritiken verkar höra till det första som dunstar bort när känslorna kommer i svallning, och konsekvenserna kan bli både större och värre än 36 000 kärlekskommentarer till Jimmy Durmaz på Instagram eller att massa borgerliga farbröder överöser ett oförstående Sveriges Radio med krav på att de ska sparka en person de inte har anställd. Höstens metoo-kampanj är ett exempel, nyligen uppmärksammat av Pressens Opinionsnämnd som fällt ett flertal tidningar för deras publiceringar i ett klimat som piskades upp av sociala medier.

Med metoo i min ena åtanke, och den allmänpolitiska debatten i den andra, skrev jag första delen av min senaste Biblioteksföljetong “Hetoo”, mitt försök att skriva den mest kontroversiella berättelse jag kan komma på. Liksom Tyckonom finns Biblioteks feed inte bara på länken, utan också på Itunes och därigenom på alla möjliga poddspelare.

Och med detta tips avslutar jag denna reklamtext utklädd till blogginlägg.

Tommy, Jimmie och berättelsens makt

establishment

I de diskussioner som varit om min och andra texter om Tommy Robinsons arrestering och mycket snabba bestraffning har det förts fram att Tommy Robinson helt enkelt bröt mot brittisk lag. En lag som finns dessutom finns på plats av goda skäl, för att förhindra att negativ rapportering stör domstolens arbete, vilket i värsta fall kan leda till att de dömda går fria om deras advokater kan peka på att juryn färgats av negativ nyhetsrapportering.

Detaljerna kan förstås diskuteras hit och dit, är lagen vettig, är det rimligt att någon slags expressdomstol utdömer ytterligare straff utöver det villkorliga och så vidare. Men att få rätt i detaljfrågor spelar ingen större roll. Det viktiga är det övergripande narrativet, som är “oberoende sanningssägare fängslas av politiskt korrekt etablissemang”. Vilket passar in perfekt i den stora högerradikala berättelse som vinner allt mer gehör, om det politiskt korrekta förtrycket och censuren.

Det är en väldigt stark berättelse. Motståndarna, liberaler och vänster, fastnar lätt i defensiva, lösryckta motberättelser: Tommy Robinson är en provokatör som bröt mot lagen. Näthat är ett hot mot demokratin. Privata företag kan inte hota yttrandefriheten som handlar om relationen mellan stat och individ.

Det är ett allt vanligare mönster för framförallt vänstern att ständigt fastna i defensiv retorik med ursäkter, relativiseringar, rättelser av detaljen. Inte sällan på den politiska och ekonomiska maktens sida, där man av lätt hamnar när man försöker slå hål på den högerradikala berättelsen. Inte ens när berättaren är amerikansk president lyckas man slita offerkoftan av honom, då man i sina attacker hela tiden lyckas bekräfta den stora berättelsen genom att agera genom kändisar och mainstreammedia, alltså just det politiskt korrekta etablissemang berättelsen handlar om.

En motberättelse är förstås den om trettiotalets återkomst, när den konservativa och radikala högern vinner mark i hela väst. Den berättelsen lider dock av ett problem: de högerradikala vinner nästan aldrig makten, då de blockeras av de etablerade partierna med hänvisning till just berättelsen om trettiotalets återkomst. Och när de vinner makten i ett enskilt land, som i Italien nys, så kliver EU genast in i skurkrollen som globalistisk elit, och ger den högerradikala berättelsen ny fart och kraft.

Jag kan väldigt lätt föreställa mig ett liknande scenario om Sverigedemokraterna skulle vinna makten i Sverige. Från dag ett skulle en “motståndsrörelse” bestående av kändisar och media med Dagens Nyheter i spetsen kritisera precis allt regeringen tog sig för, gärna med hänvisningar till EU och FN. På så sätt skulle Jimmie kunna regera landet som en fortsatt underdog, med folket, mot eliten.

PS: Innan någon börjar yra om “postmodernism”: fungerande berättelser har naturligtvis stöd i verkligheten.

Swisha 0709502758, följ på Facebook eller Twitter

Tommy Robinson och de dubblade insatserna

tommyrobinson2

Det finns en gambling-metod som går ut på att du ska hålla fast vid din satsning men dubbla insatsen för varje omgång. Tanken är att du för varje omgång kommer närmare en vinst, och därmed kommer vinna igen hela summan du förlorat plus en stor fet vinst. Idiotsäker metod om ditt kapital bokstavligt talat är oändligt. Annars brukar det sluta med att man förlorar allt man har.

Just nu verkar de brittiska myndigheterna satsa på den metoden i den växande skandal som började med att pakistanska gäng tvingade unga, vita, fattiga brittiska kvinnor och flickor – en del så unga som elva – till prostitution. Varför nämner jag etnicitet, på vilket sätt är det viktigt? Extremt viktigt i detta fall. För just på grund av gärningsmännens etnicitet (och till säkert lika stor del offrens sociala klass) kunde detta fortgå, då polis, socialarbetare och andra myndighetspersoner avstod från att utreda av rädsla för rasism. Det är den bästa formuleringen jag kan komma på för att beskriva denna politiskt korrekta rättsröta som pågick i över 16 år, drabbade över tusen unga kvinnor och flickor, med över hundra misstänkta förövare.

Exakt hur denna rädsla yttrade sig skiljer sig säkert från ynkrygg till ynkrygg. En del var kanske rädda för att anklagas för rasism, andra för att sprida rasism, och en del var nog rädda för att släppa lös sin inre rasist om de började rota i detta känsliga ärende. Jag tror alla inblandades motiv var individuella och en produkt av organisationskultur och grupptänkande, framförallt med tanke på hur länge detta fick pågå. Order uppifrån hade lett till revolt betydligt snabbare. Den riktiga tyrannen finns i det egna huvudet.

När skandalen till sist bröt ut blev det naturligtvis en härlig köttbit för den brittiska, antimuslimska radikalhöger som organiserats i rörelser som “Britain First” och “English Defense League”. Eftersom spelet handlade om att inte skapa rasism kan man lugnt säga att myndigheterna förlorade omgången. Att pakistanska gäng tvingar brittiska unga kvinnor och flickor till prostitution hade säkert lett till viss rasism, men att myndigheter lät detta fortgå i sexton jävla år ledde garanterat till mycket mer av den varan. Något English Defence Leagues grundare Tommy Robinson utnyttjade när han började livesända från rättegångarna som en brittisk Joakim Lamotte.

På detta svarade de brittiska myndigheterna med att dubbla insatsen på samma hand, det vill säga att mörka och tysta ned. Tommy Robinson arresterades utanför en rättegång han filmade och dömdes för “contempt of court”. Resonemanget bakom domen var att Robinson med sin verksamhet hotade rättegångens integritet, så att jurymedlemmarna riskerade att påverkas av hans “oansvariga” rapportering.

Det har visserligen hänt förr att brittiska domar ogiltigförklarats för att jurymedlemmar och andra påverkats av nyhetsrapportering. Men för oss som minns rapporteringen och uppståndelsen kring mordet på pojken James Bulger ekar den motiveringen en smula ihåligt. Den brittiska tabloidpressens rapportering kring rättegången mot James Bulgers minderåriga mördare var fradgande av blodtörst, och piskade upp ilskna folkmassor som samlades kring rättssalen, där de dömande hade all anledning att frukta för sin säkerhet ifall de misstänkta av någon anledning skulle frias. Argumentet att hobbyreportern Tommy Robinson skulle utgöra ett allvarligare hot mot en domstols integritet än den rasande pöbel den brittiska tabloidpressen piskade upp den gången är inte bara skrattretande, det är fullständigt sinnessjukt.

För ett år sedan dömdes Tommy Robinson till tre månaders fängelse, som dock omvandlades till villkorlig dom förutsatt att Tommy Robinson inte begick fler överträdelser de kommande arton månaderna. I förrgår begick Tommy Robinson en överträdelse när han bevakade en ny rättegång mot hallickar med pakistansk bakgrund. Han greps på plats, och dömdes inom loppet av några timmar till över ett års fängelse, utan sin advokat närvarande. Och för att dubbla insatseb en gång till förbjöd man brittisk press att rapportera om händelsen, en så kallad gag-order. Ett minst sagt måttligt effektivt medel år 2018, däremot ruskigt effektivt om man vill maximera Streisand-effekten.

Under kvällen har Tommy Robinsons fans demonstrerat utanför Downing Street, och den radikala och delar av den konservativa högern har spritt nyheten så mycket de kan på sociala medier. Många uttrycker farhågor för att Tommy Robinson kommer att bli mördad i fängelse. Han är väl känd för sitt antimuslimska engagemang, och det sitter en och annan muslim i brittiska fängelser. Hade brittiska myndigheter haft något sans och vett hade de sett till att Tommy Robinson hölls skyddad, rent av isolerad. Men av skandalen så här långt att döma är risken stor att han blir martyr för sin sak, av inkompetens snarare än illvilja. “Här ska inte ges någon specialbehandling” tänker myndigheterna och dubblar så att säga insatsen igen.

Gillade du texten, swisha gärna en slant till 0709502758. Bloggen kan följas på Facebook och författaren kan följas på Twitter