pullmeback

För ungefär ett år sedan tröttnade jag på samtiden. Jag och Kristoffer Svensson övergav den ganska framgångsrika och samtidsspanande podcasten Magister, då det kändes som vårt samtal började röra sig i allt snävare cirklar och närmade sig det rena gnället. Jag avföljde dessutom alla på twitter och dolde alla mina kontakter på Facebook. Jag ville helt enkelt inte se mer av flödets åsikter och samtidsspaningar. Till ganska stor del berodde mättnaden nog på att jag satt och slutredigerade min bok “Tyckonom” som samlade mina samtidsspaningar från de föregående fem åren till ett slags bokslut, samtidigt som jag ägnat en rätt stor del av det dramatiska året 2016 åt att spana in samtiden i Magister samt att käbbla i facebook-gruppen Hatklubben.

Min ambition var att istället ägna mig åt skönlitterärt författarskap till min och Kristoffers andra podcast “Bibliotek”. Det gick väl bra på så sätt att jag producerade mer litteratur än någonsin förr. Under 2017 producerade och publicerade jag mer material än jag sammanlagt hade gjort under den tid som gått sedan jag publicerade “Recension” 2002. Jag nådde också ut till en större publik än tidigare. En spelning är nog inte lika med ett sålt exemplar (folk slutar lyssna, lyssnar i omgångar på olika apparater vilket räknas som separata spelningar, autospelningar från folk som lyssnar på den föregående filen och så vidare) men med 6-7000 spelningar per utgåva nådde jag nog ändå en större publik än jag gjorde med Recensions sedan länge slutsålda upplaga på 2000 exemplar. Allt var, kort sagt, bättre än någonsin.

Men det räckte ändå inte riktigt till. Inte ekonomiskt, med en Patreon knappt över 400 dollar, inte när det gäller erkännande, då Bibliotek varken uppmärksammats av press överhuvudtaget eller bekräftas av lyssnare särskilt ofta, inte vad det gäller behovet av utveckling, där antalet spelningar och publik bekvämt parkerat sig på samma nivå, men i slutändan inte heller intellektuellt. Jag älskar att skriva skönlitterärt och vill även fortsättningsvis ägna merparten av min arbetstid åt det, men nu börjar den där samtidsmättnaden långsamt försvinna och ersättas av en tilltagande hunger.

Folk fortsätter ju tycka så mycket och så dumt därute. Samtalet och samhället utvecklas, och jag finner att jag allt oftare börjar lägga till och korrigera de teorier jag la fram i “Tyckonom” i mitt irriterade huvud. Det har helt enkelt åter börjat uppstå ett pockande behov av att genom torr och nedlåtande analys försöka bevisa mig själv lite bättre än alla andra.

Det är möjligt att jag hade kunnat behärska mig ändå om jag hade kunnat ägna mig på heltid åt skönlitterärt författande, och till ganska nyligen hade jag faktiskt gott hopp om att kunna göra det. Genom att maila länken min lilla följetong om Johnny Bode, “I Fredens hemliga tjänst”, tillsammans med en presentation av mig själv och mitt arbete till en förläggare på litteratur-streamingtjänsten Storytel lyckades jag få ett möte för att pitcha någonting till deras inhouse-serie “Storytel Originals”. Det blev ett bra möte, jag är duktig på möten. Charmig och bra på att sälja in mig, vilket kanske låter otroligt för er som bara känner mig genom skrift men icke desto mindre är sant.

Kanske var jag alldeles för duktig, för jag gick därifrån fullständigt övertygad om att jag hade mer än halva inne. Och även om jag var beredd på att skriva precis vad som helst som de efterfrågade så ville de faktiskt se mer av min föreslagna pitch, en historisk berättelse från tiden kring Stockholms Blodbad, och bad om en pilot att ta ställning till. Jag hade nämligen noterat att de saknade en rejäl historisk berättelse av Conn Iggulden-slag i Storytel Originals-utbudet, och tänkte att ett dynamiskt företag borde vara särskilt intresserade av att utvidga sin marknad med nya genrer och målgrupper.

När jag sedan fick ett stipendium från författarfonden stod det fullständigt klart att mina sju feta år bara hade börjat. 90% av stipendiet rök visserligen i dom skulder jag ackumulerat under de föregående magra åren, men snart nog skulle ju Storytel-pengarna trilla in, och sedan skulle kultursveriges hanrejer få mitt geni så jävla långt nedkört i halsen så att dom kräktes. Ljuset i änden av tunneln lyste allt starkare, och inför nyåret skrev jag en skrytstatus på Facebook om hur produktiv jag varit 2017, och utlovade ett ännu mera produktivt 2018, med mitt Storytel-projekt i åtanke.

Att skriva en historisk roman är ett av mina absoluta drömprojekt, så när jag väl fått allt annat ur vägen och sagt upp mig från alla mina tråkigare uppdrag satte jag igång och skrev ganska raskt en både välskriven och spännande berättelse i samma andra som “Game of Thrones” (Tv-serien, inte de svamliga böckerna) och Ken Folletts “Svärdet och Spiran”, full av spänningsmoment och inspiration. Sedan skickade jag ut den till några facebook-vänner med god smak, och strömlinjeformade sedan texten efter deras åsikter och råd till den bästa jävla pilot som skrivits på svenska.

Samtidigt utkom årets första nummer av tidningen Filter, som dominerades av ett stort reportage om min kompis och tidigare uppdragsgivare Chang Frick. Det var jag som hade tipsat Christopher Friman om att Chang var ett jävligt bra ämne för ett reportage i Filter-stil, och jag uttalade mig också i reportaget som tidigare Filter-medarbetare. Tillsammans med mitt friexemplar fick jag därför också ett presentkort på systembolaget från Christopher, den bästa present man kan få, som tack för detta samt tidigare reportagetips. (OBS till alla hatare: jag känner Friman sedan tidigare så detta var en privat present och inte en otillbörlig gåva från redaktionen) Jag köpte en flaska konjak och en flaska prosecco för att kunna fira med stil när Storytel väl fick tummen ur arslet och godkände min givna jättesuccé.

Så kom till sist beskedet: tack men nej tack. Välskriven och genomarbetad men passar inte vår utgivning. Mailets text försvann i en dimma medan världen föll samman omkring mig.

Det blev en hatfylla istället. Hitlerdrinkar snarare än kejsardrinkar när jag satt i min ensamhet och for ut mot världen omkring mig. Allt var naturligtvis Changs fel! Den där smutsiga tattaren hade smittat mig med sin mediala spetälska! Klart alla på Storytel läste Filter, medelklassens tidning nr 1. Och klart de fick PK-frossan grande när de såg mitt namn där, som en tidigare medarbetare, där jag typ skröt om hur jag släpade Birgitta Ohlssons namn i smutsen! Klart de där jävla småborgarna inte ville ha med mig att göra, jag var ju nedsmutsad av CHANGS JÄVLA TATTAR-AIDS!!!! MEN JAG SKULLE FAN VISA DOM JÄVLARNA!!! DOM SKULLE BLI SOM DEN DÄR FITTAN SOM NEKADE BEATLES!!!

I bakfyllans verklighet insåg jag ganska snart att jag inte hade några som helst möjligheter att utkräva någon Beatles-hämnd. Det var ju det jag behövde Storytel till, en plattform för att nå en större publik, och den enda andra tillräckligt stora plattformen i landet är ju Bonniers, där jag garanterat är internt svartlistad genom mina samarbeten med tattar-Chang och fittyxe-Kristoffer.

I takt med att den tunga dagen framskred började ett plågsamt minne dessutom tränga sig på, nämligen minnet från Bo Widebergs “Kvarteret Korpen”, där huvudpersonen råkar ut för exakt samma sak. Han har ett positivt möte med förlaget som leder till ett tack men nej tack. Det är ju precis så stora förlag gör. De tar möten och sen tackar de nej i de flesta fallen, och enda skillnaden mellan mig och Tommy Berggrens karaktär är att han var en naiv snorunge medan jag är 40 år och borde fucking veta bättre.

Sedan kollade jag adlibris boktopp och den såg ut såhär:

topp.l

Självhjälp, träning, kost och en barnbok. Fick inte med hela i mitt urklipp, men de fem nedre platserna var samma sak. Enda skönlitteraturen var den kommande Lars Kepler-boken. Sveriges mest sålda skönlitterära namn lyckades alltså ta sig in med en enda placering på top tio. I övrigt non-fiction. Den kommersiella skönlitteraturen är död. Jag kunde lika gärna hålla på med poesi.

Och den enda non-fiction boken på topp fem med någon slags verkshöjd är Jordan Petersons självhjälpsbok. Som blivit en bestseller enligt exakt de regler som jag beskrev i min bok “Tyckonom”, genom att boken eller författaren diskuteras på sociala medier. Skönlitteratur diskuteras betydligt mera sällan. Det är på så sätt vi som vill arbeta intellektuellt tvingas slava under våran samtid. Och nu är jag tillbaka vid min åra, redo att fortsätta ro till slavtrummans rytm.

Förstå mig rätt nu, jag har inga illusioner om att jag skulle bli en viral Jordan Petersson. Jag tänker inte skriva om varken invandring, sverigedemokrater eller samhällskollaps, annat än indirekt. Det som intresserar mig är det meta-perspektiv jag tog upp i “Tyckonom”, en tråd värd att ta upp i första hand för att jag tycker det är roligt att skriva om. Det här blogginlägget har varit det roligaste som jag skrivit på länge, och jag behöver nog den här formen av intellektuellt skiftesbruk för att upprätthålla den skönlitterära inspirationen för Bibliotek. Jag tänker dessutom hålla fast vid mitt Facebook-löfte och vara mer produktiv det här året än någonsin förut, och då räcker Biblioteks feed helt enkelt inte till.

Men en sak tänker jag i alla fall ta efter andra bloggande tyckonomer, och det är det skamlösa swishtiggeriet. Även om jag inte primärt gör det här för pengarna, så behöver jag pengar för att kunna prioritera det här.

Så gillar ni mina oberoende tyckerier, swisha valfri summa till 0709502758, märk gärna “Tyckonom”.

Uppdrag tas emot på schipperke77(snabel-a)hotmail.com. Jag skriver vad som helst för vem som helst om pengarna är de rätta. Ju tråkigare uppdrag ju mer pengar givetvis. Förfrågningar om gratisarbete kommer dock bestraffas med förnedrande uthängning så låt bara bli om du inte har råd.

Advertisements

2 thoughts on “Introduktion: Tillbaka i galären

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s