kjelle

Med anledning av ännu en patetisk lista där eliten förklarar för folket vilket parti de absolut inte får rösta på – kommer säkert funka skitbra den här gången btw – är det många som på sociala medier retoriskt frågar sig varför man alls ska lyssna på kändisar. Jag tänker besvara frågan de egentligen ställer: varför man inte ska lyssna på kändisar.

Svaret på den frågan gavs egentligen under förra årets metoo-kampanj. Och då menar jag inte alla sexualbrott kändisarna ägnar sig åt – utan de strukturer metoo blottade.

Hade man kunnat tänka sig en Jean Claude Arnault härja omkring på samma sätt i bilhandlar-branschen? Pappersbranschen? IT-branschen? Finansbranschen? Naturligtvis inte. Sådana normala branscher är vid det här laget väl reglerade. Sexuella trakasserier, oönskade närmanden och våldtäkter från överordnade leder i reglerade branscher till avsked, åtal och skadestånd. För som anställd inom normala branscher har du dina rättigheter.

Inom kulturbranschen – den bransch som producerar de flesta av “kändisarna” – saknas i ganska hög grad normala rättigheter. Visst händer det att kulturarbetare lyckas landa en fast anställning. Men i regel arbetar du som frilansare. Har du väl kommit så långt så att du får en fast anställning befinner du dig ofta därmed i någon slags chefsposition, som redaktör, producent eller liknande.

Visst finns det ett par riktigt stora företag och institutioner – Dagens Nyheter, Sveriges Radio, Dramaten – där även en vanlig kulturarbetare kan avnjuta den fasta anställningens trygghet, men det undviks in i det längsta. Sveriges Radio är till exempel ökända för att deras anställningar alltid tar slut dagen innan de enligt rådande lag är tvungna att erbjuda fast anställning.

Kulturbranschen är dessutom oerhört liten. Jämfört med säg vård, IT, finans, matvaruhandel och andra branscher som befolkningen av olika skäl är i dagligt behov av, finns ett fåtal uppdragsgivare inom varje område. Ett fåtal tidningar, ett fåtal filmproducenter, ett fåtal gallerier, ett fåtal bokförlag, ett fåtal skivbolag och så vidare.

Små sammanhang och osäkra villkor gör kulturarbetaren oerhört utsatt och personberoende. Som skådespelare, musiker, författare, filmare är du alltid beroende av ett mycket litet antal personers ständiga välvilja. Om din chef inom äldrevården inte tycker om dig kan din tillvaro på arbetsplatsen naturligtvis bli en smula besvärligt. Men jävlas chefen för mycket kan du få stöd från facket – och du kan inte bli avskedad hur som helst.

Värt att notera att dessa rättigheter är själva ryggraden i det jämlika moderna samhälle vänstern under hundra års kamp lyckats uppnå – och saknas nästan helt i den bransch som mer än någon annan domineras av vänstern. Det är en ironi som den fortsatta texten kommer ge sin förklaring.

Utan dessa rättigheter får du nämligen ett socialt sammanhang som snarast liknar det medeltida samhället, där varje person var beroende av välgörare högre upp i rang: drängen till bonden, bonden till storbonden, storbonden till till adelsmannen och så vidare upp i hierarkin.

Detta skapade, och skapar, ett oerhört konformt samhälle där det är förenat med fara för karriär – och därmed liv – att sticka ut och gå emot strömmen. För om du gör dig ovän med de ovanför dig i hierarkin, blir du utstött ur gemenskapen. Och utanför gemenskapen fanns det intet. Den enda tillvaron som var möjlig utanför medeltidens gemenskap var skogsmännens fattiga, ensamma, eländiga och korta liv.

Så du levde ditt medeltida liv inom det sociala spelets regler: slickade uppåt, tog avstamp nedåt, skrattade åt storbondens skämt och hade aldrig en åsikt som gick emot din omgivning. En medeltida människa var bunden av sin gemenskap på ett sätt som få idag kan föreställa sig.

Förutom då kulturarbetare.

Kulturarbetare är på samma sätt som den medeltida människan fullständigt beroende av de överordnades välvilja och gemenskapens samtycke. Gör du dig ovän med redaktörer, producenter och gallerister, eller gör dig alldeles för obekväm på vernissage och releasefester, så stöts du snabbt ut ur gemenskapen.

Sådan är kulturarbetarens tillvaro. Detta gäller i ännu högre grad för framgångsrika kulturarbetare, så kallade kändisar. Anledningen till att de alls är framgångsrika är, om vi nu bortser från små små skillnader i talang och arbetskapacitet, att de skickligt lyckats klättra upp i hierarkin. Slicka uppåt, ta avstamp nedåt – och om någon Greve Arnault oombedd knullar dig i munnen så har du bara att svälja satsen och hålla käften.

Liksom på medeltiden skapar detta en särskilt människotyp: konforma, kuvade människor, socialiserade att anpassa sig till överordnade och sin omgivning. Att de gärna i sina verk och ritualer (“vilda” fester, drogintag, lössläppt sexualitet) återkommer till olika former av frihetsuttryck är förstås bara ett typiskt exempel på överkompensering.

Detsamma gäller förstås deras vänsterpolitiska hållning. Hade de på riktigt varit vänster, eller haft någon ryggrad att tala om, hade de naturligtvis tilltvingat sig samma rättigheter som alla andra arbetare äger, i kollektiv kamp.

Men då systemet fostrar individualism, ja, omhuldar det i kulten kring begåvning och inspiration, är denna kollektiva ansträngning givetvis omöjlig. Även om vi skulle bortse från det faktum att kulturens olika uttrycksformer dels kallar långt fler än de utvalda, dels inte är en direkt nödvändighet på samma sätt som det andra branscher producerar.

Så den vänster som ser en sista strimma patetiskt hopp i att något hundratal kändisar skrivit under ett upprop, eller de sverigedemokrater som känner sig hotade av detsamma, bör skruva ned sina förväntningar och farhågor avsevärt.

För precis som Kjell Bergkvist en gång i tiden talade om importerade skvallerkärringar som gav invandrare dåligt rykte för att idag predika antirasism, kommer Kjell och resten av listans kulturarbetare i framtiden anpassa sig alldeles utmärkt till rådande förhållanden.

Om det kommer begäras svenska värderingar, kommer de att predika svenska värderingar. Ty de saknar allesammans ryggrad. För utan sina rättigheter har de fostrats till ryggradslösa amöbor, i ständig synk med sin gemenskap.

Den som vill att jag ska ägna mer av min fritid åt blogginlägg av det här slaget får gärna swisha sin uppmuntran till 0709502758

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s