valet2018

Det svenska riksdagsvalet 2018 blev oerhört märkligt på många plan, inte minst psykologiskt. Valkampanjen fördes i en nästan Weimar-liknande stämning, där alla stålsatte sig inför den högerradikala anstormningen.

När valresultatet sedan väl kom, ett mycket medelmåttigt svenskt resultat där sossarna gick tillbaka lagom mycket, SD gick fram lika lagom och inget parti åkte ut ur riksdagen, reagerade Sverigedemokraterna med öppen besvikelse och vänstern med en nästan triumferande lättnad. Hela landet var så uppjagade inför valets ragnarök att de hade inkasserat både vinster och förluster i förväg.

Vänstern har haft särskilt roligt åt Alternativ för Sverige, det högerradikala partiet som under förre SDU-ledaren Gustav Kasselstrand skulle ta sig in i riksdagen genom att mema Skurt och uppträda med dansande burkor. Men visst, jämfört med de högspända ambitionerna så framstår förstås 0,31 procent som en löjeväckande siffra.

Men om vi tittar närmare på siffrorna så ser vi att valet faktiskt också var en stor seger för den mer extrema del av högern Kasselstrand företrädde i detta val. I valet 2014 ställde ett högerextremt parti upp, Svenskarnas Parti, som skapade rubriker när deras torgmöten urartade i kravaller då motdemonstranter försökte ta sig fram till de fåtal högerextremister som vågat visa sig. Svenskarnas Parti fick 0,07 procent i valet 2014, eller 4189 röster. Partiet betraktade resultatet som ett stort misslyckande och lade ned.

AfS fick 20 290 röster i det här valet. Nästan fem gånger så många som SvP fick. Men AfS var inte det enda högerextrema parti som ställde upp i årets riksdagsval. Även NMR konkurrerade om de högerextrema väljarna och fick 2106 röster, vilket gav 0,03 procent. Förmodligen en besvikelse för NMR, men för extremhögern i sin helhet var årets val en mycket större framgång än de själva och deras motståndare verkar ha förstått. Från 4189 röster till 22396, från 0,07 procent till 0,34 procent.

Det är en mycket stor framgång på ett område som visserligen saknar direkt politisk betydelse, men samtidigt speglar en ganska viktig del av befolkningens engagemang. Småpartierna drivs av och vänder sig till idealistiska eldsjälar, politiska soldater, vars spridning av attityder och idéer i sin sociala och kulturella miljö har betydligt större påverkan på sin omgivning än vad deras röster har på valet. Ideologiska och metapolitiska pareto-effekter i form av vad man upplever som samhällets största och viktigaste problem, vilka frågor som diskuteras, vilka lösningar som är politiskt möjliga och omöjliga beror till inte ringa del på de här smågruppernas aktiviteter.

För den extrema vänsterns mikropartier var valet en tillbakagång. Kanske inte lika kraftig som extremhögerns motsvarande uppgång, men på de låga nivåer den extrema politiska vänstern numera befinner sig kan resultatet innebära ett oåterkalleligt steg ned till de politiska sekternas division där Europeiska Arbetarpartiet och Skånepartiet kämpar om att uppnå hundra röster.

Som extrema vänsterpartier räknar jag Rättvisepartiet Socialisterna och Sveriges Kommunistiska parti, som fick 1349 röster i valet 2014, vilket innebar 0,02 procent. Nästan nere på den sista decimal som valmyndigheten redovisar. År 2018 ställde RS inte upp, men även om SKP fick en mindre valframgång med 144 nya röster så täckte det inte upp för de väljare extremvänstern i sin helhet förlorade med RS. Med SKP:s 702 röster har extremvänstern nästan halverats, ned till 0,01 procent. Man kan säga att extremvänstern med nöd och näppe höll sig kvar ovanför en av valsystemets spärrar.

Högervågen bland mikropartierna tar emellertid inte slut på ytterkanterna. År 2014 gjorde de liberala och vänsterinriktade småpartierna ett sensationellt bra val, framförallt tack vare F! som med sina 3,2 procent lämnade mikropartiernas krets och kunde räknas som ett aspirerande riksdagsparti.

Men även bland de mikropartier som återstod höll den liberala vänstern ställningarna. Piratpartiet tappade visserligen nästan 12 000 röster och hamnade på 26 515 röster, eller 0,43 procent. Men de behöll ändå en överlägsen topp-position bland mikropartierna, följt av vänsterpartiet Enhet med 6277 röster på en andraplats. För Enhet blev valet 2014 en stor framgång, då partiet fick tio gånger så många röster som valet 2010, och ökade från 0,01 till 0,1 procent, vilket innebar att de vänsterliberala partierna sammanlagt fick 32 792 röster eller 0,53 procent.

För de konservativa mikropartierna blev det ett dåligt val år 2014. Det nya Kristna Värdepartiet fick visserligen 3533 röster, eller 0,06 procent, men SPI Välfärden, vars väljare jag räknar till de konservativa i den här sammanställningen, tappade samtidigt 7709 röster, så att de konservativa partiernas sammanlagda röster blev 6 922 , eller 0,11 procent.

Valet 2018 var en katastrof för de vänsterliberala mikropartierna. Piratpartiets ras fortsatte obönhörligt ned till 0,11 procent, ett tapp på 19189 röster. Men även Enhet förlorade röster, 1603 stycken närmare bestämt, och partiet gick tillbaka till 0,07 procent. Det nya vänsterliberala partiet Initiativets 615 röster kom inte i närheten av att väga upp när de vänsterliberala mikropartierna sammanlagt bara fick ihop 12588 röster, eller 0,19 procent, vilket innebar att de förlorade mer än hälften av sina väljare.

Istället ryckte de konservativa småpartierna fram med det nya partiet Medborgerlig Samling, vars profil i valet var åt det klart konservativa hållet. Liksom AfS hånas partiet för fullt på sociala medier, men bland mikropartierna är 0,19% en god siffra, som innebär 13056 röster och att partiet är lika stort som de tidigare mikro-hegemonerna Piratpartiet och Enhet tillsammans. SPI har visserligen fallit av från den konservativa sidan, men Kristna Värdegrundspartiet höll någorlunda ställningarna med sina 3202 röster, vilket ger de konservativa småpartierna 16258 röster sammanlagt, eller 0,23 procent. Mer än en fördubbling av 2014 års resultat.

Trenden bland mikropartierna följer med andra ord trenden bland riksdagspartierna, där förändringarna naturligtvis blir mycket mindre än på mikropartiernas snabbrörliga nivå. Men om man på ett sätt som liknar hur jag klassificerat mikropartierna delar upp några av riksdagens partier i höger- och vänsterradikala får man ett resultat i samma riktning.

I valet 2014 fick det högerradikala partiet Sverigedemokraterna 12,86 procent av rösterna. De vänsterradikala partierna, det vill säga det kluster av partier som på olika sätt befinner sig till vänster om Socialdemokratin, fick tillsammans 15,73 procent i valet 2014. Dit räknar jag V, MP och F!. Då F! inte tog sig hela vägen in i riksdagen fick de vänsterradikala partierna inte full utdelning i form av mandat för sitt faktiska folkliga stöd.

F!:s missade mandat 2014 döljer emellertid också den radikala vänsterns valförlust i år mätt i folkligt stöd. MP, V och F! får tillsammans bara 12,87 procent – en decimal mer än SD fick år 2014. Samtidigt som SD har vunnit mer än vänstern förlorat – hela vägen upp till 17,53. Detta bakslag för vänstern kommer dessutom i ett val där Socialdemokraterna tappat 2,75 procentenheter, ned till sitt sämsta valresultat någonsin. Detta till skillnad från exempelvis 1968 års val då VPK:s förlust mer än kompenserades av Socialdemokraternas klara seger när de för andra gången i historien vann en egen majoritet i valet.

Centerns uppgång har uppmärksammats, och Annie Lööf förs ivrigt fram som statsministerkandidat i medierna, medan många på vänsterkanten gläds åt Vänsterpartiets starka resultat. Då de båda i övrigt ideologiskt vitt skilda partierna förenades i sitt starka och ofta uttryckta avståndstagande till SD, blir deras starka val en slags markering från de som prioriterar att stänga ute SD och fortsätta med en generös migrationspolitik.

På andra sidan av den balansgungan hade samtidigt KD stora framgångar genom att närma sig Sverigedemokratiska ståndpunkter. Samtidigt som både S och M försökte, och till viss del också lyckades, avvärja den värsta katastrofen genom att signalera en strängare migrationspolitik.

Men den största och viktigaste skillnaden är att det samlade vänsterblocket, MP inkluderat, sjunkit ned till 40, 67 procent, mot 46,74 i förra valet, vilket som påpekat inte gav full utdelning i riksdagen i och med F!:s 3,12 procent. Det visserligen splittrade högerblocket, SD inkluderat, når 57,79 procent, mot 52,29 i förra valet. SD:s isolering innebär att högern inte kan utnyttja detta övertag fullt ut parlamentariskt, men minst lika viktigt är det faktum att nästan 60 procent av befolkningen är numera höger på ett eller annat sätt. Det är en enorm ideologisk förskjutning av Sverige.

Men högern är som sagt splittrad. Djupast i den gamla sprickan, mellan SD och Alliansen, där alliansens partier var betydligt mer liberala än SD, i synnerhet i migrationsfrågan. Och det är där den nya sprickan uppstått. KD gick till val på ett närmande till SD i sakfrågorna, om än inte politiskt. Den bakomliggande tanken var förmodligen att fånga upp de många väljare som såg ut att röra sig från M till SD och på så sätt ändå hålla dessa inom alliansen, för att inte tala om att hålla KD ovanför riksdagsspärren. Strategin var en stor framgång för KD, liksom alliansen, som därmed bidrog till att väga upp för tappet från M.

Så sakpolitiskt kan högern delas upp i en kategori för konservativa, dit jag räknar SD och KD. De fick tillsammans 23,85 procent. Förra valet kunde endast SD riktigt räknas i den här kategorin, då KD i stort sett följde alliansens liberalism, i synnerhet i invandringsfrågan. Så de konservativa partierna har på så sätt nästan fördubblats jämfört med 2014 då SD fick 12,86 procent. På andra sidan högersidans politiska spektrum har vi de liberala partierna, C och L, som tillsammans fick 14.10 procent, mot 11,53 i förra valet. En hygglig men jämförelsevis ganska måttlig framgång.

Mitt i har vi förstås M, som gick till val läckandes väljare för fullt, högerut till SD och vänsterut till C. Liksom S signalerade man striktare migration och krafttag mot brottsligheten, och precis som S landade man i ett resultat som var bättre än katastrof, men inte särskilt bra. Med tanke på hur opinionsmätningarna såg ut veckorna innan valet kommer de båda storpartierna förmodligen tolka valresultatet på samma sätt: de lyckades täta den största läckan, ut mot SD. Att hålla den läckan tät kommer vara högsta prio fortsättningsvis.

Det är där som valets stora skifte skett. Det är det som etablerar ett nytt paradigm.

Fortsättning följer

Om du uppskattade blogginlägget, swisha gärna 0709502758

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s